Göran skriver av sig

Göran skriver av sig

På min blogg kan du läsa om

livets förtretligheter och glädjeämnen. Se även min kompis Bettans kåserier (klicka här)

Resorna

LITTERATURPosted by Göran Abrahamsson 18 Oct, 2017 14:49:32

”Resorna”

Författare: Göran Abrahamsson

Kapitel 1

Dimman för ögonen viker sakta undan och jag ser att jag sitter på en parkbänk. Omgivningen liknar den kring Hötorget i min uppväxtstad Borås men tydligen är det för flera år sedan. Klockan på Carolikyrkan slår tolv slag. Framför mig på torget ser jag ett salubord med grönsaker och frukt. Människorna ser inte ut att ha bråttom. De känner och vrider på frukten och sen flanerar de vidare till nästa stånd och klämmer på fler frukter. Det är varmt och solen steker skönt. Några tittar på mig granskande, kanske för att min klädsel avviker från deras. Nu lägger jag märke till att jag inte har samma kläder på mig, som jag nyss hade på restaurangen. Vad är det som händer, hur i all världen hamnade jag här? Är det en dröm? Jag nyper mig hårt i armen för att vakna. Inget händer.

Jag lutar mig bakåt, sluter ögonen och försöker få koll på läget genom att systematiskt gå igenom vad jag minns av mitt liv.

Dagens datum är 7 augusti 2011. Jag heter Bertil Mölnesjö och jag är född i Borås den 25 april 1966, gift med Siw sedan 1992 och har 2 barn, en dotter på 19 år och en son på 14 år. Vi bor i Hestra i norra Borås i en tjusig enplans fristående villa, som jag lyckats få tag på genom den mäklarfirma jag arbetar på. Min bil, en Toyota Corolla årsmodell 1997, har sett bättre dagar utseendemässigt men den går klanderfritt, så varför byta.

Min dotter Agneta skall plugga vidare i höst med sikte på att komma in på journalisthögskolan. För att göra det måste hon först klara vissa förberedande kurser på universitetet i Borås. Min fru Siw är anställd vid SVT i Göteborg som produktionsledare. Hon stortrivs med det jobbet, så hon har inget emot dagpendling med tåg till Göteborg. Det finns en högskoleutbildning i Borås i Informatik, som är en förberedelse för journalisthögskolan i Göteborg, så Agneta kan bo hemma under studierna.

Jag har också en bror i Trollhättan, som är mellanstadielärare. Han kör allt på gamla rutiner och är i stort sett nöjd med det. Vad eleverna tycker är en annan sak och han bryr sig nog inte heller. Lev och låt andra leva som de vill, brukar han säga. Han lever dock inte helt upp till vad han säger vara hans motto. Han har rejält kommit på kant med rektorn, eftersom han tycker att man inte skall hålla inne med vad man tycker är fel. Själv har jag i mitt jobb mera sett till trevlig samlevnad och ett gott förhållande till min kamrater. Att säga vad man tycker kan ibland medföra ovänskap, som i brorsans fall har inträffat ibland. Man kan ju ofta se en viktig fråga ur olika vinklar och det är ju inte hela världen om alla inte tycker som man själv. Jag har försökt tala honom tillrätta men inte lyckats övertyga honom om vikten av hålla tillbaka viss kritik.

Siw och jag lever ett ganska vanligt och ordnat liv, vilket kanske låter tråkigt men jag har inte väntat mig några stora omvälvningar, innan följande högst overkliga inträffar!

Jag var på väg från mitt jobb för att äta lunch tillsammans med arbetskamraterna från Mäklarbyrån. Efter lunchen skulle vi besöka Mattssons byggföretag för att diskutera försäljning av bostadsrätter i ett nytt och attraktivt område, som kommer att bebyggas med i runt tal 400 lägenheter. Eftersom vi tror att uppgången i ekonomin, efter den längre nedgången tidigare, kommer att påverka fastighetsbranschen positivt, ser vi fram mot ett intressant och fruktbart sammanträde.

Restaurang La Copita på Allégatan brukar ha en god dagens rätt, så det var okej från alla att gå dit. Det är en lång kö för beställning, så det tar en stund innan vi får mat. Jag är först i gänget vid disken och med matbrickan i balans går jag ut i lokalen för leta upp ett bra bord för oss. I ena hörnet av lokalen fanns ett lagom stort bord, där jag slår mig ner vid väggen. Jag har precis hunnit sätta mig ner när allt plötsligt blir dimmigt, liksom simmigt och efter stund ser jag inget och huvudet känns som om jag skulle svimma. Sakta kommer synen tillbaka och när det klarnat noterar jag att omgivningen ser bekant ut, som det såg ut för många år sedan.

Platsen är Borås vid gamla Hötorget. Jag ser att Sällfors järnhandel ligger strax intill på samma plats, precis som jag minns från då jag tidigare bodde i Borås. Det är en jämn ström av bilar som kör österut på Österlånggatan. Bilarna ser inte särskilt moderna ut. I grässlänten upp mot Carolikyrkan växer det ängsblommor, något som säger en del om stadens parkarbetare i positiv mening. Enligt min mening borde trafiken ledas runt centrum i stället för rakt igenom, för att minska föroreningarna.

Jag nyper mig hårt flera gånger i armen, tills det gör ont. Sådant här händer bara inte! Jag har sett filmer om sådant här, t.ex. Life on Mars, men det var fiktion. Jag fattar inte det här som fiktion. Det är otäckt verkligt men vad är verkligt? Man kan ju fundera, och jag ställer mig själv den välberättigade frågan, om hela mitt hittillsvarande liv varit en dröm. O, nej! Det kan inte vara möjligt, eller kan det?

Men hur i helskotta hamnade jag här och vilket datum är det? Människorna omkring mig verkar inte ha bråttom, faktiskt mera likt en vanlig arbetsdag, när man har ett ärende på sta’n under lunchrasten. Mina kläder är ganska lika dem jag är van vid, förutom att byxorna är utsvängda nedtill, och inte är det jeanstyg, mera då släta bomullsbyxor. Det kommer några flickor förbi med korta vida kjolar, en del plisserade. Jag lägger märke till att de är mer sminkade än vad jag är van vid. De rör sig också lugnare, ser mindre stressade ut. En av dem nickar mot mig, liksom igenkännande men jag känner inte igen henne. Kanske det endast är en vänlig gest eller, om man ser lite glatt positivt på det hela, så kan man tolka det som en flirt.

Det kommer fler flickor och jag tar modet till mig och hejdar en av dem, en flicka i 20-årsåldern och frågar henne vilken veckodag och datum det är.
– måndag den sjunde, svarar hon snabbt.
– och vilken månad och år är det? frågar jag vidare, generat och nästan bedjande.

Hon ser på mig och svarar förvånat och tvekande:
– Jaså, skämtare där, det är augusti 1989. Hon går snabbt iväg, förmodligen i tron att hon har träffat på en rymling från hispan.

Jag undrar om det jag minns från den tiden fortfarande är aktuellt. Kan jag ha drömt allt jag varit med om de senaste 22 åren eller har jag av någon övernaturlig orsak gjort en tidsresa bakåt och får en möjlighet att leva om det vuxna livet. Från sommaren 1989 minns jag att jag hade fått en ny kärlek, kanske inte så våldsamt het men det var en trevlig flicka från Falkenberg och vi trivdes i varandras sällskap. Vi träffades stadigt varje vecka den sommaren, lite beroende på att jag liftade med en kompis, som hade en kär vän i Halmstad och han ville träffa henne varje vecka. Min kärlek svalnade dock ett år senare, dock inte för min kompis.

Jag är nyfiken på hur jag ser ut, så jag går fram till ett skyltfönster på Österlånggatan och studerar min spegelbild. Överraskning är ett milt uttryck för vad jag ser. För det första har jag helt andra kläder än de jag hade på mig tidigare. Istället för mina mörkblå jeans har jag ett par bruna glansiga byxor, visserligen snygga men med utsvängning nedtill, som på sjuttiotalet. I den här tiden kanske modet kom först på åttiotalet. Håret är fortfarande blont men överraskande ymnigt mot vad jag varit van vid att se. Därtill en kort gulbrun jacka i manchester, som faktiskt inte ser så illa ut och kunde mycket väl passa även på 2000-talet. Det är inte bara håret som har förändrats, glasögonen är borta och ändå är synen bra. För övrigt är jag mig lik, fast betydligt yngre, tack för det. Några människor tittar lite frågande på mig, där jag står framför fönstret och kromar mig, så jag promenerar ner mot stora torget till den stora springbrunnen med en massa reliefer på sidan, skulpturer av arbetare med sina verktyg.

Jag gissar att jag är drygt 20 år. Det innebär ju att jag i den här ”verkligheten” bör vara född tidigast 1965. Det är ju lätt kollat. Jag känner efter i jackan om jag har en plånbok. Den brukar finnas i höger innerficka och där finns den också. På körkortet ser jag att personnumret börjar på 64 men i övrigt är samma som i ”förra livet”. Där står också att jag heter Mats Karlsson. Fotot stämmer med den bild jag ser i skyltfönstret. Jag är alltså 25 år. Jag känner att jag blir både kall och varm och ställer mig själv frågan ”Var och hur bor jag nu”? Jag måste beta av vad jag vet från den tiden och kolla om det gäller fortfarande, är allt likadant som det var i mitt liv vid den tiden?

Jag går tillbaka i minnet till den tiden, alltså 1989. Då arbetade jag på SJ bandistriktskontor, som då var beläget i Borås Övre station, och bodde hos mina föräldrar på Första Villagatan 11 i Borås. Jag beslutar mig för att börja forska på den adressen.

Jag fortsätter då västerut på Österlånggatan fram till Södra torget och lägger märke till att EPA fortfarande är kvar och där ligger Lundgrens tobaks- och lottaffär, där min pappa alltid köpte penninglotter. Jag viker upp på Åsbogatan. Backen är brant och det tar inte lång stund innan jag kommer till Villagatorna. Redan efter 5 minuters promenad är jag där och svänger in på Första Villagatan och fortsätter fram till nummer 11, ett tvåvånings hyreshus.

De har tydligen gjort om miljön utanför huset, för jag känner inte igen mig. Även huset ser annorlunda ut, speciellt entrén, som har en överbyggd ingång. När jag bodde här var det tre våningar. Jag inser att denna verklighet inte behöver likna den tidigare. Det kommer säkert fler överraskningar, vilket jag snart skulle bli varse. På andra våning står namnet Karlsson och jag trycker på ringklockan. Jag hör hur det ringer och snart öppnas dörren och den kvinna som står framför mig är definitivt inte min mamma. Min mamma skulle vara 85 år i mitt förra liv. Min pappa gick bort 1994 men mamma borde leva vid den här tiden. Men den här kvinnan är väl omkring 45 år och rufsig i håret, som om hon var i städtagen. Hon kollar mig kritiskt och undrar väl vad jag är för typ med en klädsel hon inte är van att se.

Så där står vi kanske i femton sekunder och bara tittar på varandra. Kvinnan tittar frågande på mig och till slut kommer det:
– Jaha!
Jag får hitta på något för att få klarhet och frågar:
– Känner du någon som heter Bertil Mölnesjö?
– Nej!
– Känner du igen mig?

Hon ler lite snett och studerar mig noggrant uppifrån och ner och säger:
– Nu får du ge dig, så fort åldras ingen, Du är i alla fall lik dig från i morse. Gå till din lägenhet här bredvid och sluta skoja. Nä, mitt bak väntar, så hej!
– Ursäkta, säger jag hastigt men hon har redan hunnit stänga dörren. Jag går över till nästa dörr och kollar på namnskylten och konstaterar att det står Karlsson på dörren. Jag trycker flera gånger på ringklockan men ingen öppnar och inget ljud hörs från lägenheten.

Jag känner efter i fickorna och i högra fickan känner jag en nyckelknippa. På den finns två nycklar och jag provar en av nycklarna. Nyckeln passar och jag stiger in. Närmast till vänster ligger köket. Det är ett typiskt gammalt kök i mina ögon men som troligen är normalt för den tiden. Mönstrat kakel i en förskräcklig brun färg och lysrör i taket. Vad väntade jag mig? Det finns ju gamla lägenheter även 2011. På golvet ligger det dock vackra trasmattor och jag vet ju att mamma älskar trasmattor. Även falska ryamattor älskade hon och gjorde hon också ett flertal själv. Det var mattor som man, istället för att väva ihop, tillverkade genom att sy ihop klippta tygbitar.

Jag står stilla någon minut för att vänja mig och samla tankarna, för det här är ju helt sjukt, ja hela min situation är helt enkelt osannolik. Jag rycker till av att ytterdörren öppnas och då ser jag, ja just mamma, som faktiskt ser ut som jag minns henne. Hon tittar på mig och säger snabbt:
– Vad gör du hemma? Du lovade ju att du skulle gå och lyssna på din syster, på Bäckängskolan, när hon spelar fiol. Hon låter både anklagande och uppfordrande.

Alltså har jag en syster. Vad skall jag svara? Jag vet ju inte ens namnet på min syster. Jag minns att jag, i varje fall i det andra livet, har en äldre bror. Jag känner mig villrådig och vem skulle inte det i min situation. Jag vet ju inte ens var pappa jobbar. Bäst är väl att säga som det är, även om det låter väldigt knasigt men vad har jag att välja mellan, så jag säger helt ärligt.
– Mamma, du kommer att tycka att det låter helknasigt men jag tror att jag har fått en blackout. Nej, jag har inte druckit men jag har helt enkelt glömt var pappa jobbar.
– På Caroliskolan, svarar mamma, som tydligen gett upp om mitt förstånd.
– Och vad gör han där, undrar jag?
Ännu mer förvånad svarar hon,
– Han är ju vaktmästare!

Nu vet jag alltså vad pappa gör men vad gör jag själv? Jag har antagligen en bästa kompis, som kan berätta mer för mig om mig? Jag får pröva med något namn och kolla in reaktionen.
– Mamma, jag har glömt telefonnumret till Gösta, har du det?
Förvånad svarar hon:
– Vilken Gösta, du menar väl Leif? Kolla i adresslistan intill telefonen!

Telefonen finns i köket. Intill ligger mycket riktigt en adresslista. Jag kollar i den och hittar ett telefonnummer med namnet Leif Ljusdal. Det måste vara min kompis. En kvinna svarar när jag ringer och jag frågar efter Leffe. Hon svarar att han inte är hemma. Jag ber henne att säga åt Leffe att ringa så snart han kommer hem. Redan efter 5 minuter ringer han. Klockan är fem över halv sex och han har nyss kommit hem från jobbet.
– Hej Leffe, det är jag. Mer hinner jag inte innan han förvånat och med förhöjt röstläge säger:
– Hej, varför ringer du nu? Vi skall ju mötas vid Röda Kvarn vid sextiden.
– Skall vi gå på bio? undrar jag.
– Nä, nä, vi ska ju till stadsparken och träffa tjejerna vi följde hem från Folkets park i lördags. Har du glömt det!

Eftersom jag naturligtvis inte kunde svara på det, så säger jag snabbt:
– Okej, vi ses då!

Det finns en spegel ute i hallen och jag kollar in min klädsel. Visst, jag har alltså sådana där utsvängda byxor. Skorna, vanliga promenadskor, ser ut att vara av bra kvalitet, så de är okej. Skjortan har stora kragsnibbar och skjortan är flammigt blommig. Jag får väl köra med att gilla läget, för jag minns att jag i ” förra livet” hade något liknande i början av 70-talet.

Om tiden före jag halkade i denna verklighet var en dröm eller om det jag nu upplever är en dröm, det kommer ju att visa sig vartefter. Vid det här laget har jag börjat bli nyfiken på vad som kommer att hända framöver. Vad skall hända? Jag får kanske en möjlighet att göra det jag ville göra men av någon anledning inte gjorde tidigare. Stopp och belägg, det finns ju inget som säger att det skulle bli bättre.

Jag går in i ett av sovrummen. Det visar sig vara ett typiskt flickrum med en massa bilder av idoler på väggarna och en rosa ton på textilierna. Det är alltså min systers rum. Jag fortsätter in i nästa rum, som visar sig vara mer i min stil. Jag går igenom klädgarderoben men finner inget som passar bättre än det jag har på mig. Förresten finns det väl ingen anledning att klädsnobba.

Under de 22 åren mellan 1989 och 2011 har det givetvis hänt mycket men hur mycket av detta kan man minnas, om man inte kan knyta upplevelsen till något. Om jag hade vetat att den här situationen skulle uppstå, så hade jag troligen ha skrivit ned nyttig information. Aktieutvecklingen är ett exempel. Förnuftsmässigt inser jag att framtiden inte behöver ha något med den gamla tiden att göra, så tanken på att göra klipp bör jag helt glömma. Som exempel har jag ju en syster nu, som jag inte hade i mitt förra liv.

Kroppsligt är jag smärt och det var jag även i det ”förra livet”, så jag hoppas att jag även i fortsättningen kommer att leva sunt. Tänderna ser vitare ut än förut och jämnare. Röker jag? Troligen inte, för jag känner varken röksmak eller röksug och något cigarettpaket har jag inte på mig. Det känns bra.

Okej, 25 år gammal och verkar vara i hygglig kondition. Är jag gift? Har jag överhuvudtaget någon kär vän? Jag får fråga Leffe. Röda Kvarn, minns jag, låg vid Norrbro i ändan av Stora brogatan. Dit är det bara drygt tio minuters promenad och jag noterar att Stora brogatan, som den tidigare hette har bytt namn och hette nu Lilla Brogatan, som är mer passande till gatans bredd. Innan jag går över Norrbro över Viskan, kastar jag en blick upp mot biografen Röda Kvarn, som faktiskt finns där den var i mitt minne. Jag ser att det står en kille framför ingången till biografen. Han är något kortare än jag och vidare om midjan. Han röker. En flicka går fram till honom. Jag saktar in och tänker på att jag inte vet vilken relation flickan har till honom och till mig. Jag stannar därför, vänder mig om och stirrar upp mot Lilla brogatan. Efter en dryg minut vänder jag mig om. Flickan syns inte längre till och jag fortsätter fram över bron. Mycket riktigt, personen, som jag tror är Leffe, lyfter en arm till hälsning och när jag kommer närmare hör jag honom säga:
– Hej, du lät så kort och nervös i telefonen, så jag undrade om något allvarligt har hänt?
– Det kan du ge dig sjutton på, säger jag. Han tittar frågande på mig, och jag fortsätter:
– Kalla det gärna hjärnsläpp men faktum är att jag inte minns något av nutiden. Jag har på något konstigt sätt förflyttats från år 2011 till nu och jag skojar inte. Jag ber dig därför att berätta om allt som jag rimligen bör känna till.
– Hörru! Sluta å skämta. Det fattar du väl att ingen går på.
– Leffe, säger jag, nu i bedjande ton, jag bedyrar att det är sant, sant och åter sant. Snälla Leffe, tro på mig, jag vet inte vad jag skall göra annars.
– Okej, jag skall försöka att hänga med men om du driver med mig, så får du räkna med att få ordentligt på moppe. Jag går ju inte på vad som helst och borde alltså säga stopp här. Fast, är det som du säger, så är det klart att jag ställer upp. Som tur är, så kommer inte tjejerna. Den ena hade fått flunsan och den andra var här nyss och berättade det. Så vi får ordna en träff senare. Jag tänker för mig själv att det bör innebära att jag inte har någon kär vän, för annars hade jag väl inte varit med på en dejt.

Leffe fortsätter:
– Vi kan väl gå på bio i kväll i alla fall, det är ju en musikfilm här på Röda Kvarn.
– Okej, men då måste du lova mig att berätta om mig! Vi kan ju gå och fika efteråt.
– Okej, säger Leffe och fortsätter, du bör känna till att du sitter i kommunfullmäktige för Socialliberalerna och att ni skall ha fullmäktigemöte i morgon klockan 16. Det är visst viktiga beslut som skall fattas.

Jag hajar till. Då behöver jag naturligtvis massor av information inför mötet. Hjärnan har inte skrapat fram något minne av nutiden, vilket jag nog inte skall räkna med kommer att ske. Jag undrar naturligtvis hur ska jag hinna läsa in en mängd fakta på så kort tid? så jag frågar Leffe om han vet någon som kan ge mig information om mötet och annat jag bör veta?
– Ja, En av ledamöterna heter Lena Avenstig och henne kan du lita på. Vi känner henne båda två. Hon bor på Norrby och är så där omkring 45 år gammal. Hennes man är också politiker. Han heter Aron och är folkpartist. Jag kan ringa upp henne och fråga om vi kan komma och hälsa på för att få information om mötet. Jag säger att du har slarvat bort förhandsinformationen och vill diskutera vissa delar för att bli samspelta. Vi får skippa bion, detta är ju viktigare.

Det verkar vettigt, så jag samtycker till träffen men undrar samtidigt hur mina värderingar från tidigare liv kommer att passa in och vilka politiska partier som finns och deras värderingar.

Leif ringer upp Lena:
– Hej Lena, det är Leif. Jag står tillsammans med Mats Karlsson. Ni ska ju ha sammanträde i morgon och han har tappat bort förhandsinformationen och så är det också lite annat underligt, som vi vill informera dig om.
– Visst, det passar bra, ni kan komma direkt. Min man är inte hemma, är troligen hos sin älskarinna, säger hon lakoniskt. Jag tror du hittar hit. Det är det första punkthuset på höger sida, strax efter backkrönet.

Jag försöker erinra mig hur det såg ut på det gamla Norrby tidigare, genom att måla upp en bild framför mig. Det gamla Norrby, på höger sida av gamla Norrby Tvärgata, sett från järnvägen, är i stort sett borta och har ersatts av moderna punkthus. Det är nog de första punkthusen i Borås, såvida inte Sjöbo har byggts ut i den här verkligheten. I ett av dem bor alltså Lena och snart står vi framför hennes dörr och ringer på. Hon öppnar och skiner upp när hon ser oss och säger att kaffet redan är framdukat.

Det första jag lägger märke till är hennes vackra bruna ögon, hennes fasta blick, som inger förtroende och det behövs verkligen nu. Hon har raka och klara svar på i stort sett alla frågor jag ställer och redogör för tidigare viktiga händelser och beslut i kommunfullmäktige, dock utan att hänga upp sig för mycket på detaljer. Hon verkar vara en ärlig och öppen person.
– Jag har plockat fram aktuellt material, som du kan låna med dig till i morgon, säger hon, och räcker över en mapp.

Hon blir givetvis förvånad över det som Mats berättar har hänt honom men även om hon inte fattar vidden av det, så förstår hon att han inte gärna kan ljuga om sådant allvarligt och dessutom låter det onekligen spännande. Hon utgår väl ifrån att jag har fått hjärnsläpp och spelar med, tänker Mats.

Hon berättar översiktligt om bakgrunden i partiet, vad hon kommer ihåg av det som har hänt tidigare, från det Mats kom in i partiet och vilken roll hon själv har och vilken roll Mats har och vad hon vet om Mats. Det visade sig att Mats är civilekonom, vilket han även var i tidigare tillvaro.

Han och Lena tillhör Socialliberala partiet, som har 42 % av rösterna i kommunen. Tidigare fanns ett vänsterparti, som numer ingår som en falang av socialliberalerna. Övriga partier är Svenska folkpartiet med 38 %, Lantpartiet med 7 % och Veteranpartiet med 12 %. Veteranpartiet var först ett parti för pensionärer men lockar nu även många yngre idealister. Lantpartiet för talan för verksamheten på landsbygden och då främst mindre gårdar. Alla partier verkar vara överens i miljöfrågor.

Lena och Mats lägger upp strategin inför morgondagens möte. Därefter blir det tid för annat snack, som bland annat handlade om det underliga som hänt mig. Leif och Lena hoppas att nutidens minne skall komma tillbaka till mig men vill jag det. Förresten, finns det i verkligheten ett liv för mig här eller är det en parentes? Jag har ju ett långt tidigare liv, där jag har många kära, så egentligen hoppas jag på att jag snart är tillbaka i mitt ”ordinarie liv” välordnade liv

Lena berättar att hon är 45 år och gift med Aron, son till spanska föräldrar men född i Sverige. Tyvärr har äktenskapet spårat ur. Aron är svag för andra kvinnor och också haft en del affärer med dessa. Lena har gjort klart för honom att nu är det slut och att hon redan har skrivit en ansökan till polisen om snarast möjliga skilsmässa.

De har en dotter på 23 år, som är ganska lik henne själv enligt Lena och som heter Vanda Hon har nyligen avslutat sina högskolestudier, 5 år vid lärarhögskolan Pedagogen i Mölndal. Hon har fått löfte om jobb som gymnasielärare i Borås.

Lena berättar att hennes dotter har varit flitig i sina studier men har tagit det lugnt på fritiden. Någon allvarlig kärlek har hon inte haft tid med ännu. Eftersom hon är lättsam att prata med och för det mesta har ett leende på läpparna, så har hon många tjejkompisar. Med killkompisar är det sämre, faktiskt ganska få, vilket kanske beror på en medfödd försiktighet med rädsla att bli sårad. Kanske har också mammans äktenskap påverkat henne.

Kapitel 2

Klockan är fem i fyra och fullmäktigesammanträdet skall strax börja. Det pågår högljudda samtal i den stora plenisalen, som påminner om TV-sändningarna från riksdagens sammanträden. Ordföranden Sten Hurtig, socialliberal, sitter framför ett avlångt bord på podiet. Till vänster om honom sitter Förste vise ordförande Bengt Bjelke, Svenska folkpartiet och andre vise ordförande Lena Avenstig. Till vänster om bordet finns talarstolen.

Den viktigaste punkten på föredragningslistan är ett förslag från kommunstyrelsen om att bygga fler nya bostäder i stadsdelen Norrby. Det har varit demonstrationer i centrum för att man inte har avsatt tillräckligt med mark för idrott och parkanläggningar i den utsträckning allmänheten önskar. Ordföranden har utsatts för påtryckningar, inte helt juste heller. I tidningarna har det framställts som om han var jävig, eftersom han är ledamot i Hyresbostäders styrelse.

Av den anledningen, och för att undanröja risken för eventuella överklaganden, kommer han att överlämna klubban till vise ordföranden Bengt Bjelke i denna fråga. Bjelke är dock inte heller han helt okontroversiell, eftersom han äger fastigheter i det aktuella området och räknar med att få bra betalt för marken. Så när frågan om mark kommer upp går klubban vidare till Lena.

Klockan har blivit 16 och Hurtig öppnar mötet. Första punkten handlar om ett förslag från Svenska folkpartiet att sälja ut Elbolaget och ordföranden ger ordet till folkpartiets ekonomiska rådgivare Sigge Almfelt.

Han går sakta upp till talarstolen och samtidigt gluttar i papperen över sina små runda glasögon, trots att han måste har satt sig in i dessa tidigare. Hur skulle han annars ha förberett sig? Han snubblar på kanten till talarpodiet och ett litet fniss hörs men takt och ton förhindrar vidare yttringar.

Han harklar sig, en liten markering att det här är viktigt, och säger med djup röst:
– Som alla känner till, så är kommunens ekonomi mycket ansträngd. Under flera år har avsättningarna till pensionsfonderna varit för små för att säkerställa kommande utbetalningar av våra tjänstepensioner. Jag anser att det inte är någon vits med att diskutera vilka som bär skulden för detta. Vi ska nu ta ställning till hur vi skall agera för att rätta till detta. Därför är det enligt min mening nödvändigt att få in friskt kapital för att första hand trygga pensionerna. Vi föreslår därför att vårt elbolag snarast säljs till högstbjudande. Köpare saknas inte, tack för ordet!

Nästa talare är Lena och hon har diskuterat detta med Mats dagen innan. Hon talar högt och tydligt, för att ge tyngd åt vad hon säger:
– Jag kommer att vara helt tydlig i denna mycket allvarliga fråga, som kommer att ha stor betydelse för kommunens framtid. Att tidigare styre i kommunen, och jag avser då alla partier, har varit så slarviga med ekonomin att de låtit det gå så här långt, är inte skäl för att göra ytterligare ekonomiska misstag. Att inte bankerna vill låna ut till billiga räntor är väl inte så konstigt. Det är ju deras sätt att tjäna pengar. Men mot det står ju alltid vilken risk banken tar. Om banken får acceptabel pant har man möjlighet att diskutera villkoren för lån. Panten skall i detta fall utgöras av inteckning i elbolaget. Med det är inte sagt att vi skall låna över våra tillgångar och det blir det inte heller!

Här gör hon en liten paus, så att det hon sagt skall sjunka in, innan hon fortsätter:

– Eftersom pensionsutbetalningarna inte är ett problem de allra närmaste åren, så är det klokt att redan nu göra extra avsättningar till pensionsfonden, så att vi tryggar kommande utbetalningar. Detta bör ske genom att öronmärka överskottet från Elbolaget, vilket årligen ger en avkastning av minst 10 %. Vi har då elbolaget kvar i vår ägo och kan garantera kommuninvånarna fördelaktiga elavtal. Det är vi skyldiga våra kommunmedlemmar. Om vi säljer Elbolaget förlorar vi de årliga vinsterna. Skulle vi ändå behöva få i lite extra kapital är det bättre att se över våra marktillgångar och tillhandahålla mark för nybyggnad av hyresbostäder, vilket idag är en bristvara. Om det trots dessa åtgärder skulle bli problem med att få budgeten att gå ihop, så får vi diskutera kostnadsbilden längre fram. Med det tackar jag för ordet!

På vägen ner från talarstolen kastar en småleende Lena en blick åt Mats. Kvällen före hade ju han och Lena gjort upp strategin för dagens fråga och han känner redan att han har kommit in i samarbetet och gemenskapen. Han hoppas att minnet också skall komma tillbaka snart. I går kväll, när han kom hem, blev nästan hans ivriga frågor för mycket för hans föräldrar men de var tålmodiga och svarade snällt. Han vågade inte ta upp sin situation med dubbla verkligheter. Han var rädd att de skulle tro att han blivit konstig. Han rycker till av ordföran­dens röst.

– Ingen ytterligare har begärt ordet. Kan vi gå till omröstning, säger Hurtig! Det blir avslag, så någon försäljning blir inte aktuell.

Kapitel 3

Lena var nöjd med fullmäktigemötet. Det hade ju gått helt efter ritningarna, alltså Lenas. Efter mötet frågade hon mig om jag kan komma på middag kommande lördag, då hon även ämnade bjuda in sin dotter. Jag konstaterar, att i denna ”värld” var det ju inga hinder, så jag tackar ja. Jag måste komma vidare och den sociala samvaron är viktig del i detta. Vilken status kommer det att sluta med? Kommer jag att leva i denna version av livet för alltid eller kommer jag att senare återgå till mitt tidigare liv?

Plötsligt blir jag medveten om att inte ha kollat om jag har en anställning, vad jag sysslar med för att få en inkomst att leva av. Allt har varit så omtumlande att jag helt förträngt detta. Jag ringer till Leif och frågar. Jag får då reda på att jag är anställd på investmentbolaget ” Manufacturing controller”, som utbildare av controller. Där har jag jobbat sedan jag avslutat studierna vid Handelshögskolan.

Jag förmodar att de saknar mig och skyndar mig att ta reda på var företaget finns. Det visar sig att det har etablerat sig i det nya industri- och handelscentrumet Viared strax väster om Borås. Jag ringer dit och får reda på att jag har 2 dagar kvar av min pågående semester.

Lena ringer och hälsar mig välkommen på vickningen hos henne på lördag kväll, som hon tidigare frågat mig om. Hennes dotter Vanda kommer, så jag ser fram mot att möta dem tillsammans. Jag har alltid varit nyfiken på det okända och jag känner jag att jag är på väg in det nu. Jag nämner för henne att jag tar med en flaska gott vitt vin, så hon kan matcha maten till det.

Under kvällen bekantar jag mig mer med min nuvarande mor och far. Det är inte mycket som stämmer med min förra verklighet, som alltmer fördunklas. De berättade också att jag tidigare hade varit förlovad men att jag nu var helt ren från nära kvinnoförbindelser. De hjälper mig också att leta i lägenheten efter sådant, som eventuellt skulle få mig att minnas och få mig att komma tillbaka till verkligheten. Jag hittar turligt nog material, som hör till mitt jobb och jag ägnar minst 2 timmar åt att läsa in detta.

TV-programmen vid den här tiden är inga höjdare och kvaliteten år långt under den nivå jag är van vid. Det verkar också som om TV-tekniken ligger 10 år efter i den här verkligheten. TV kommer dock i andra hand idag, vi har ju viktigare frågor att diskutera, t.ex. vad som har hänt de närmast föregående åren.

Det visar sig att jag har en cykel och på den tar jag en tur till Viared för att kolla upp var mitt företag är beläget och den bästa vägen dit.

Flaskan vin - förresten blev det två - inhandlas och dessutom några vackra rosa rosor till både Lena och Vanda. Det är en förväntansfull ”ung” grabb som ringer på hos Lena, prick klockan 19 på lördagen.

Kapitel 4

Vanda hade vuxit upp som enda barn, mest knuten till sin mor, eftersom hennes far som mäklare inte hade satt familjen i första rummet. Visserligen har de gjort resor tillsammans till Europas sydliga länder men att ligga på badstranden knyter ju inte familjebanden närmare. Vanda vande sig vid detta och tänkte väl inte mycket på det, eftersom hon tyckte att hennes förhållande till sin mor var tillräckligt.

I Vandas ålder bör hon någon gång ha träffat en sympatisk kille. Så enkelt är det inte. Vanda jobbade hårt på sina studier, hon ville vara bäst och det blev hon också, nästan högsta betyg i alla ämnen. Grunden till detta var att något omfattande uteliv inte hade förekommit. Enligt henne själv var det inte förenligt med studierna. Visst har hon längtat efter ömhet och hoppats ibland att det skall tända till på någon hon träffat på skolan. Förmodligen faller ingen pojke inom hennes referensram för kärt umgänge, kanske det är fel på henne eller också når inte killarna upp till hennes krav. Vilka krav hon har är svårt att precisera men hon är övertygad om att när hon träffar rätt kille, så blir det uppenbart vilka de är.

I afton har hennes mamma bjudit hem henne och i förbigående nämnt att en bekant inom politiken också skulle komma. För Vanda betyder det en torr byråkrat, så några förhoppningar på en kul afton har hon inte men självklart kommer hon att dyka upp hos mamma. Inte kunde hon ana att en i nuet relativt oerfaren ung man på 25 år skulle dyka upp och dessutom med en erfarenhet av ett annat mer omfattande liv.

Att göra sig till och ta på utmanande kläder låg normalt inte för Vanda, så på med vanliga jeans, de något slimmade men ändå lite förföriska, måste hon medge. Under ytan fanns en önskan att framstå som tilldragande, det kunde hon inte förneka. Blusen är färggrann och lite åtsittande, vilket var passande med hänsyn till att hennes bröst höll ministorlek.

Nog om klädsel, vad kommer konversationen att handla om? Var han egotrippad, djupsinnig, utåtriktad och empatisk? Vanda själv hade minst lika stora krav på andra som på sig själv, så visst var hon nyfiken på hur det skulle utveckla sig.

Klockan 19 skulle Mats komma och eftersom Vanda ville var i god tid för att vara förberedd mentalt, så dök hon upp hos mamma redan klockan 18. Det var Lena glad för. Då kunde de gemensamt jobba lugnt med maten och förbereda sig lite för snacket under kvällen. Vanda hade redan förberett ingredienserna till måltiden, så det återstod bara lägga ihop allt gott.

Stämningen kändes lite konstig. Egentligen var det väl inte märkvärdigt med att träffas några stycken men det var mycket sällan och eller kanske första gången som det bara skulle vara en person som skulle komma på besök och dessutom en helt främmande person. Lena hade ju dessutom inte haft tillfälle att berätta om Mats underliga bakgrund, så om han väljer att berätta, så kommer hon antagligen med stor sannolikhet att tro att Mats verkligen har rymt från hispan eller har en ovanligt livlig fantasi han inte kan skilja från verkligheten.

Kapitel 5

Mats ringer på hos Lena, som tillsammans med Vanda håller på med att blanda ingredienser till en tacomiddag, alltså tacos med bland annat köttfärs, rostade jalapeños och andra chilifrukter. Det är inte första gången Lena gör detta och hon brukar lyckas väl för hon är noggrann med tillagningen för att leva upp till ryktet. Hon är helt upptagen med detta, så hon säger åt Vanda att öppna.

Vanda känner att nerverna pirrar ganska ordentligt när hon tar tag i dörrhandtaget och skjuter upp dörren lite försiktigt, för hon vet ju inte hur nära han står. Det första hon ser är en stor bukett blommor, som skymmer resten av överdelen. Nertill ser hon en systemkasse.

En leende, aningen blyg ung man räcker fram blommorna och säger med en mjuk stämma, som är aningen darrig:
– Jag hoppas att jag har kommit rätt och jag antar att du är Lenas dotter Vanda? Det känns jättebra att komma hit, för det är mycket jag hoppas få reda på, som för tillfället är okänt för mig. Det låter kanske lite kryptisk men jag kommer att förklara mer sen.

Mats anser sig vara neutralt inställd på olika utseenden men hade inte väntat sig en så vacker kvinna. Han kunde visserligen ha förutsatt en viss likhet mellan Lena och Vanda. Nu var det så att Lena var gift med en son till en spanjor och således skulle ett genetiskt betingat utseende ha överförts på Vanda. Så var det också. Vanda hade ärvt ett mycket vackert mörkbrunt hår och dessutom mycket vackra bruna ögon, vilket var från både från mor och far. Munnen var inte stor men förföriskt putande. Bertil blir helt enkelt betagen. Så underbart vacker flicka kan han inte minnas sig ha träffat tidigare och tänkte inom sig, hur kommer det här att utvecklas?
– Jag glömmer mig visst. Kom in vet jag, säger Vanda, trots att det inte hade gått mer än 15 sekunder från det hon öppnade dörren. Hon hade visserligen noterat att det var en kille med ett trevligt utseende men mer än det har hon ännu inte funderat över. Hon tar emot blommorna och stiger åt sidan, så han kan komma fram, och fortsätter:
– Mamma och pappa sitter i vardagsrummet rakt fram. Där har du vårt i -allo-rum. Pappa är i vanliga fall inte särskilt talför men säger du att du är intresserad av fotografering, så tänder han på det. Det är hans passion och då främst porträtt och makrofotografering. Prata inte fotboll, det är långt ifrån hans intressen, alltså en väldig skillnad jämfört med andra män, förutom mig som i det fallet har samma uppfattning.

Mats tar mod till sig och frågar hur Vanda bor och får veta att hon alldeles nyligen fått en etta på Norrby i huset närmast där Lena bor. Mats hade trott att mycket av snacket skulle handla om hans bakgrund och de synnerligen besynnerliga oförklarade händelserna, ja klart otroliga. Men så blev det inte. Samtalen kom in på Vandas kommande jobb och hennes förväntningar.

Tacomiddagen var toppen och vinet gjorde det ännu behagligare. Ju mer vin de drack, ju mer kände både Vanda och Mats att den erotiska spänningen mellan dem ökade. Vardagsrummet de satt i var stort och den naturfärgade soffan med två fåtöljer var placerade i mitten av rummet. Tv:n, som vid den här tiden var dåligt utvecklad, hade heller inte fått den centrala plats, som i min andra verklighet, vilket var en stor fördel, så samvaron och samtal blev det centrala. Vanda och Mats satt mitt emot varandra och minst varje minut sneglade de på varandra utforskande och förmodligen undrande vad den andre tänkte och tyckte.

Vanda lade plötsligt sin hand i Mats hand, böjde sig fram och gned sin kind mot Mats. Ilningar ristade ända från bröstet ner till tårna på Mats, som fick modet att lägga vänster arm om Vanda och krama henne intill sig varsamt och mjukt. Det här är ju helt sjukt tänkte han men varför skall man hålla tillbaka något så skönt som ömhet.

Lena hade intresserad följt spelet mellan Vanda och Mats och även om hon låtsades att inte se, så förstod hon att här var något på gång och hon blev inte överraskad när Vanda och Mats sa att de hade haft en fin kväll hos henne med god mat och allt och att det nu var dags att säga tack och hej.

Det var inte långt till Vandas lägenhet, som ju låg i huset bredvid och det kändes naturligt för Mats att han följde Vanda, som med ett fast grepp om Mats hand dansande tog sig fram, sjungande en låt som inte Mats tidigare hade hört. Som om det spelar roll, när känslorna var som de var, på topp.

Man skulle kunna tro att de, så snart de kommit innanför dörren till Vandas lägenhet, skulle kasta sig i varandras famnar och extatiskt slita av sig kläderna, som det brukar gå till i filmerna och då till lite erotiskt stimulerande skum belysning. Så blev det inte alls. Vanda förde Mats med ett mjukt grepp om Mats hand in till sovrummet. Hon förde Mats hand till sitt ena bröst och gned hans hand mot bröstet. Det Vanda kände var inget hon tidigare någonsin känt. Detta var annorlunda. Hennes kropp ville komma så nära Mats som möjligt, hon ville bli ett med honom. Så blev det också.

Efteråt ligger de avslappnade och känner sig mycket lyckliga. De flåsar inte eller verkar uttröttade, som man för det mesta ser skådespelare göra i filmer. De smeker varandra mycket varsamt och låter läpparna vidröra varandras mjukt, smekande och sugande. Så ligger de säkert i 10 minuter och vänder sig sedan åt sidan men fortfarande med tät beröring. Det är som om de inte vill ha något tomrum mellan sig. Så fattar de varandras händer och bara ligger där och njuter efter det härliga de har upplevt.

När det har gått en kvart säger Vanda liderligt:
– Du har gett mig den skönaste stund jag har någonsin upplevt, ärligt!
Mats blir lite brydd. Vad svarar man på det i sån stund? Han tycker ju likadant men det låter ju lite krystat att tycka likadant. Okej, han måste ju säga något och då vad han verkligen vill säga från djupet av hjärtat. Låter det banalt, ja då får det göra det, hur banalt det än kan låta. Han känner trycket på sig att säga det. Det är den starka upplevelsen han vill uttrycka i ord:
– Är det löjligt eller allt för tidigt att säga att jag har blivit förälskad i dig, riktigt, riktigt kär, säger han och han känner starkt inom sig att han verkligen menar det. Det är ju så att känslorna under hela kvällen bara ökat och ökat ända från det han såg henne i dörren. Efter en kvart reser de sig upp. Hon rättar till bädden och tar på sig nattlinnet, en genomskinligt sådant, som tillfälligt stegrar lusten igen hos Mats. Mats tar nästan motvilligt på sig sina kläder. När de står där i tamburen och innan de öppnar ytterdörren, trycker Mats Vanda hårt intill sig och säger med en mjuk kärleksfull stämma:
– Att ha fått träffa dig har gett mitt liv ett helt nytt innehåll och känns nu värdefullare. Det låter kanske lite slitet men det känns svårt att slita mig från dig.

Men det är jag tvungen till för jag kom att tänka på att jag måste ta reda på vad som gäller på mitt jobb.
– Jag måste söka upp min arbetsplats ute i Viared, så jag får veta vad som gäller framöver. Jag är nyfiken på arbetsuppgifterna och vad som väntar. Jag har ju faktiskt ingen aning om vad mitt arbete består av. Företagsnamnet ger indikationer på handläggande av frågor av både styrning och logistik. Det har ju dykt upp logistikcentrum i många städer. Vad jag gissar är att jag sköter utbildningen av dessa controllers.
– Jag hör av mig i morgon och talar om hur det gått, säger han till Vanda, som kommer ihåg att ge sitt telefonnummer till Mats. Sen återstår bara promenaden för Mats hem till Första Villagatan.

Eftersom promenaden tar minst en halvtimma, så har han tid att fundera på morgondagen. Det är ju helt sanslöst att han kastats in i den här tidsåldern och således också helt nya förutsättningar, alltså världen i den här tiden är ju än så länge främmande och långt ifrån vad han är van vid. Troligen kommer det att bli lättare att förutse möjligheter och begränsa ödesdiger utveckling, tror han, men han kommer snart att bli medveten om motsatsen, eftersom man av erfarenhet vet att det inte alltid går som man tror. Det finns alltid skiljevägar och då blir resultaten beroende på valet av dem.

Kapitel 6

Viared västra, som ligger vid riksväg 40 mellan Borås och Göteborg, är långt ifrån utbyggt, har ett fint läge, inte mer än 10 minuters promenad från Viareds flygplats, så det är lätt för Mats att hitta till företaget, vilket ligger vackert på en höjd och verkar vara nybyggt. En stor skylt förkunnar att detta är företaget som skapar förutsättningar för en rationell skötsel av företag. Det är tydligt att hela området skall vikas för företag i logistikbranschen. Det är inga blygsamma byggnader. Mera skrytsamhet får man leta efter.

Mats går in och fram till receptionen och han frågar om hur han skall gå för att komma till sitt kontor. Det är inte konstigt receptionisten ser förvånad ut, att en anställd inte vet sin arbetsplats. Det var väl så grovt att hon tog det som ett skämt och förklarar överdrivet tydligt hur han skall gå för att komma dit. På vägen dit hejar han med handen till de andra anställda. Det är ett kontorslandskap, så alla har små avdelade utrymmen med kombinerade dataterminaler i Microsoft/Windows-datorer, alltså kopplade till en gemensam huvuddator men ändå har möjlighet att föra över data från huvuddatorn till persondatorn, där man vid den här tiden hade integrerade program för kalkyl, databas och ordbehandling med samtidig tillgång till företagets ekonomi och så givetvis ett system med den tidens e-post, kallat memo.

Utrymmet för hans kontor är litet i förhållande till vad han är van vid från 1989. Han räknar till 24 kontorsutrymmen, Väggarna runt dem är cirka en och en halv meter höga och alla har samma utrustning, ett litet skrivbord och på det en fast dator samt telefon med headset. Skrivaren är gemensam och står i ett eget utrymme.

Det är tur för Mats att alla bär namnskyltar. Den första han talar med är en tjej i utrymmet bredvid hans. Hon heter Vera och är antagligen skrivflicka och hjälpreda åt dem som sitter på den avdelningen. Hon förklarar för Mats vilket område han ansvarar för, att han är utbildare av controller, vilket sker ute på respektive företag. Han sköter även uppföljningen inom det företaget och skall fungera som coacher till dess att han ser att de klarar uppdraget. Deras uppgift är att serva sitt företag genom att lägga upp rutiner för en logisk kapitalstyrning och övervakning enligt plan. Logistik med ett annat ord.

Det låter kanske pretentiöst i överkant men så är hans arbetsbeskrivning. Vad han förstod av Vera, så har det gått bra tidigare, så förtroendet var tydligen oskadat. Nästa uppdrag i hans projektkalender var ett nystartat finansbolag i Göteborg. På hans bord ligger en pärm med uppgifter om företaget. Där framgår att två investmentbolag tillsammans startat ett tredje investmentbolag inom vårdsektorn. Mats blev förvånad, eftersom det i framtiden i hans förra liv är mycket vanligt. Han känner sig säker med utgångspunkt från de erfarenheter han har från den tiden. Han förstår att avsikten redan från början var att starta ett flertal vårdbolag, som vid lämplig tidpunkt framöver skulle slås ihop till en koncern och förhoppningsvis generera vinst på vägen.

Mats hade fått en massa post, en del vanlig post, som vi i nyare tid kallar snigelpost, samt memo, som Mats var tvungen att läsa och åtgärda. Det var ganska mycket. E-post var han ju van vid men inte memo, så han ringde Leif och fick snabblektion i detta. Som tur var det mest frågor från de bolag han redan var coacher för. Eftersom han kände till frågeställningarna väl och hade förmågan och kunskaper att hitta hanterbara lösningar, så gick det undan med högen. Han kunde alltså ta tag i den nya spännande uppgiften om vårdbolag omedelbart.

För att överhuvudtaget komma vidare, så är han tvungen ta upp det med politikerna, eftersom landstinget har såväl styrning som ekonomiskt ansvar för denna typ av verksamhet. Det är givetvis smart om man därför fjäskar för de partier som hyllar den fria näringsverksamheten. Svenska Folkpartiet, som är det största oppositionspartiet, var han säker på att få med sig men i hans eget parti finns med all säkerhet både tveksamhet och kanske också hårt motstånd från vissa, så det gällde att lägga upp en strategi som framstod som gynnsam och framför allt skulle ge fördelar för dem så stödde förändringen. Ansvaret för vårdkostnaderna blir ju oförändrat, det är själva produktionen av vård det kommer att handla om.

Mats är säker på att det kommer att bli en effektivare organisation och styrning av verksamheten och att det också kommer att ge ett överskott till vårdbolaget. Han hoppas kunna övertyga de övriga partikamraterna att det kommer att minska kostnaderna för landstinget. Svårast blir det nog att övertyga de vänsterorienterade inom partiet. De har ju arvet efter, säg belastningen från kommunismens hyllade planekonomi, då man gjorde upp planer utan hänsyn till marknadens behov.

Den mest aggressive bland de egna har varit Tord Andersson, vice ordförande i landstinget. Han har ofta framfört krav på mer styrning från kommunen och påstår att en patient- och vårdenkät skulle bekräfta detta. Det ger honom en viss kredit, för de flesta är konservativa vill inte ändra på något. Mats ringer honom och får till en träff redan idag på eftermiddagen. Han ber honom ta med en partikamrat, en som helst delar hans åsikter i vårdfrågor.

Nu gäller det att ladda med argument. Mats hade hittat tidigare samlat material, ja faktiskt en hel mapp. Tord kommer med sin partikamrat exakt klockan tre. Mats har förutseende nog redan hämtat kaffe och wienerbröd för att de ska kunna starta direkt. Han har informerat Tord om ärendet och frågeställningar.

Tord inleder med ett oväntat ifrågasättande:
– Vad är det för vits med att förändra organisationen och till vilken nytta? Det fungerar bra som det är och jag tycker att vi redan sköter vården rationellt och har inte hört några klagomål från varken politiker eller tjänstemän?

Det kommer nog att bli svårt och förmodligen besvärligt att ändra Tords attityd men det var ju tur att han framförde sina tvivel redan nu. Då kan jag reda ut vad som skiljer oss åt, vad jag skall trycka på och som behöver förändras. Om man skiljer själva utförandet av vården från målstyrningen, så kanske man kan komma fram den vägen. Landstinget skulle ju fortfarande ha den oinskränkta makten, om man får säga så.

Mats tog alltså till orda med en fast röst:
– Tord, du och jag har ju för det mesta kommit bra överens och jag tänker inte hymla med att det som nu föreslås kan anses stort och i vissa fall svårt att smälta men om vi benar ut det här tror jag att vi blir överens om vad som verkligen bör förändras. Landstinget har stora kostnader för att hålla en organisation med många vårdcentraler, inte minst med personalförsörjning, löneförhandlingar och lokaler. Detta kommer ni att slippa och kan helt inrikta er på ge ut direktiv och framförallt sätta mål för vården.

Om ni funderar över vilka vårdavgifter vi ska ta ut, så kommer ni fortfarande att bestämma över dessa, eftersom de måste sättas i relation till de kostnader vi har och ändå ge ett rimligt överskott på verksamheten. Detta måste ställas i rimlig relation till den föreslagna nya och effektivare organisationen, ekonomi och ledning. Till en början och även framöver kommer det säkert att krävas både engagemang och arbete utöver det normala. Då måste det anses okej med en rimlig ersättning. Det utgörs då av den vinst som bolaget gör och som kan delas ut till ägarna. Att vårdbolaget tar över ansvaret för vården enligt era direktiv kommer med stor sannolikhet att spara stora kostnader för landstinget.

Vi har tänkt starta så snart vi får klartecken, vilket jag hoppas ska ske snart. Ni skall ju redan nästa vecka ha ett arbetsmöte i landstinget, så jag ber dig ta upp det där! Om vi får ett principbeslut på det, kan vi förbereda uppstarten av organisationen snarast och kan då komma igång redan vid årsskiftet. Vi är säkra på att personalen är positiv till deras nya anställningsformer och vi kommer, kan jag lova, motarbeta de som försöker sko sig på detta. Det har förekommit rykten om att bolag med så kallade hyrläkare och hyrsköterskor skulle var på gång. Vi kommer inte att befatta oss med sådana erbjudanden, Vi avser att anställa egen personal till hundra procent.

Tord och hans kompis Bengt Rudolfsson har inte avbrutit Mats under hans harang med ord, vilket uppskattades av Mats, som dock hade väntat upprörda protester från både Tord och Bengt. Helt överraskande uteblev de. Istället säger Tord med en överraskande vänlig stämma:
– Det var många ord du använde Mats, så du har tydligen förberett det här väl. Jag får nog erkänna att jag var mycket skeptisk tidigare men nu, när du har förklarat hur du ser på det och vill ha det, så har jag ändrat mig. Det blir dock en utmaning för oss att dra detta i arbetsutskottet och jag förväntar mig inte att alla sju skall svälja detta utan protester, i varje fall utan krav på långt gående försäkringar om att det inte skall drabba landstinget negativt. Jag kommer att kontakta dig om detaljer innan vårt möte, så jag ber dig vara kontaktbar.

Kapitel 7

Lena har haft det kämpigt en längre tid. Hennes man, en oförbätterlig kvinnojägare, har nu förstått att det inte längre kan fortsätta men den dåliga stämning, som under en längre tid funnits i hemmet. Om det är han som problemet är ointressant, för kärleken till Lena har sedan länge varit död. Han har nu gått med på skilsmässan, som Lena har ansökt om. Det är i längden inte tillfredsställande att leva i ett äktenskap utan glöd. Vanda har länge tjatat på mamma att det är dags att bryta upp. Lena är glad åt sin dotters nya kärlek Mats och även hans engagemang i vårdfrågorna.

När så Mats ringer och ber Lena att både politiskt och praktiskt hjälpa honom med detta, så svarar hon ja. De kommer att bestämma träff med Tord tillsammans när han hör av sig. De vet att det finns några extrema tvärviggar i landstinget, speciellt två tidigare vänsterpartister inom det nu socialliberala partiet. De heter David Ferm och Lars Danielsson och de försummar inte att på varje möte motarbeta alla försök till privatisering. De har svårt att förstå att en skälig vinst, ersättning för effektivitet, skulle gynna ekonomin och vården, även om de innerst inne måste medge att det är en morot för effektivitet.

Mats har fått fria händer av sitt företag att sköta det här privatiserings–projektet och skapar nu en projektgrupp, som skall ta tag i stort sett alla delar. Det innebär att han som projektledare utser ansvariga för olika områden bland annat den administrativa kontaktytan mot landstinget och sjukhusen, personalanskaffning, lokalanskaffning, ekonomi och anpassning. Så snart det blir ett okej från politikerna kommer det att bli bråttom med bolagsbildning och erbjudande till villiga och intresserade av att bli delägare. Det kommer att vara möjligt med olika storlek på insatserna, vilka så småningom kommer att omvandlas till aktier.

Det är alltså till att börja med två vårdcentraler det rör sig om, den ena på Norrby och den andra på Sjöbo.

Tord ringer dagen efter och ville ha ett sammanträde redan om 4 dagar. Han hade fått instruktioner under träffen med Arbetsutskottet. Allt är inte så enkelt, som att promenera in och att av alla reservationslöst få godkänt. Det blev klart för Tord och alla närvarande, när man under Tords information mer och mer stelnade till. Det var som att svära i kyrkan. En så radikal förändring kan bara inte acceptera, så Tord var tvungen att komplettera med att säga att det till en början skulle ses som en försöksverksamhet och att man sedan skulle utvärdera detta och bestämma om man kan eller hur man skall gå vidare. Det lugnade stämningen, kanske framförallt för att det inte skulle vara definitivt från början. Man insåg tydligen inte, att när bolaget har bildats, är det nog ganska klart med fortsättningen. Men så är det, samveten trycktes tillbaka för det är ju lättare att hänga med än motverka i alla situationer. Man har visserligen inte majoritet i landstinget men trodde sig få tillräckligt med röster från Veteranpartiet, varav tidigare många hade tillhört Socialliberala partiet, för att förslaget skulle gå igenom.

Fyra dagar har gått och sammanträdet börjar. Lokalen är inte så stor, så sorlet i lokalen är ganska högt. Det hörs en del upprörda röster, speciellt från en klunga, som består av vänsterorienterade, märkligt nog unga människor, som borde vara framstegsvänliga och öppna för förändringar.

På mötet finns alltså Mats och Lena, Tord Andersson, David Ferm, Lars Danielsson och Bengt Rudolfsson. Vidare hade kommunfullmäktiges ordförande Sten Hurtig också adjungerats, eftersom det kommer att beröra kommunen i allra högsta grad och det är ju en fördel om han är med på noterna. Naturligtvis är landstinget ordförande Gustav Lindskog kallad och han kom bärande på en jättestor portfölj i tjockt läder, en populär statussymbol för att visa att man är tyngd av betydelsefulla ärenden.

Mats inleder mötet medvetet i en låg och långsam ton, för att låta mer förtroendegivande:
– Jag förmodar att ni har läst den kortfattade information jag har sänt till er och jag vill att ni anstränger er att hitta eventuella oklarheter i materialet och inte dra er för att komma med förslag till både förbättringar i förslaget och synpunkter på sådant som kan bli problematiskt. Avsikten är att, om vi blir överens idag, så kommer jag att skicka in en ansökan om aktiebolagsbildning redan i morgon. Jag lämnar ordet fritt!

Många händer i luften samtidigt. Skönt, tänkte Mats, eftersom han då kunde räkna med en livlig diskussion och ge intrycket av att det är genomtänkt. Detta skulle förhoppningsvis ge mötet legitimitet.

Gustav Lindskog var kanske inte först upp med handen men Mats gav honom ordet av rent taktiskt skäl.
– Jag vill börja med att fråga hur ni har tänkt kring de lokaler och utrustning, som idag innehas av kommunen respektive landstinget. Kommer ni att skaffa nya lokaler och ny utrustning eller kommer ni bara att ta över utrustningen utan eller låg ersättning. Det måste vara helt klarlagt innan vi överhuvudtaget vill diskutera vidare. Vidare vill vi ha försäkringar om att ni inte lägger er i vår prissättning av vårdtjänsterna. Det är vi specialister på och kommer så att fungera även i fortsättningen med tanke på att det är våra medborgare vi i första hand skall tjäna och att avgiften skall vara rimlig med hänsyn till betalningsförmåga.

Mats myste för han kunde ju inte få ett bättre utgångsläge. Det var ju just dessa frågor han hade ägnat särskild förberedelsetid åt.
– Tack Gustav för ditt inlägg, säger Mats med en allvarlig min. Det är frågor som jag också har gett högsta prioritet. Så här är det! Vad gäller utrustning och då även speciell inredning för anpassning av lokalerna kan vi se detta ur två synvinklar. Man kan gå på bokförda värden av inventarier eller en uppskattad verklig minskning av anskaffningsvärdet. Det bokförda värdet är normalt mycket lågt och skulle, anser jag vara helt oskäligt och rena stölden från landstinget. Därför föreslår jag att vi ser det praktiskt, hur gammalt och slitet det än är. Jag tror att en bra uppgörelse skulle vara att nya bolaget betalar en tredjedel av anskaffningsvärdet på allt. Vad gäller avgifter har jag givetvis stor respekt för landstingets bedömningar med många års erfarenhet att falla tillbaka på. Med det sagda hoppas jag att landstinget kan acceptera vårt förslag.

Gustav nickar att han tagit till sig resonemanget och Mats vänder sig mot de övriga:
– Jag tror det var Sten Hurtig som var näst, var så god!
Men varken Sten Hurtig eller någon annan begär ordet. De genomgångna frågeställningarna verkar ha gett svar även till de övriga.

Mats gör en sammanfattning och konstaterar att inget kommer att hända innan landstinget har haft sitt möte, där man fattar ett principbeslut i någon riktning. Det mötet är först om en vecka, så till dess kan vi bara spekulera i vad som kan ske. Han avslutar mötet med följande ord:
– Bolaget kan bildas ändå, det har alltid funnits privatpraktiker. Men blir den föreslagna förändringen antagen av landstinget kan man säga att vi står inför ett paradigmskifte, alltså helt nya förutsättningar och syn på verksamheten. När man står inför ett sådant gäller det att ha kvar förnuftet. Jag önskar er lycka till på landstingsmötet och tack alla för ert engagemang och för att ni tog er tid att komma hit.

Helt oväntat blev landstingsmötet rena katastrofen för förslaget om privata vårdcentraler. Efter en stundtals upprörd debatt mellan tidigare vänsterpartister och anhängare av den fria marknaden om rationell och ekonomisk vård, blev förslaget inte antaget. När det kan tas upp igen står i stjärnorna. Besvikelsen var stor bland många, inte minst hos Mats och hans företag, som hade satt stort hopp till det och hade lagt ner mycket arbete på det.

Kapitel 8

Lena bjuder hem Mats för att redogöra vad som hade skett och de enas om att det inte är möjligt att under det närmaste året ta upp frågan igen. Mats har ju sitt jobb fortfarande kvar som coacher till controller, så hans inkomst är ju säkrad för överskådlig tid och så har han ju sin Vanda, som han inte avstår för alla pengar i världen. Men allt kan förändras i vår värld.

Lena säger åt mig att gå in i vardagsrummet under tiden hon sätter på kaffet. Jag går direkt in i vardagsrummet och slår mig ner i en fåtölj.

Plötsligt blir allt dimmigt, det tidigare skeendet upprepas från tidigare tillfälle på restaurangen. Det varar nog i 15 sekunder och när det klarnar befinner jag mig på restaurangen på Allégatan i Borås bland mina kamrater från mäklarfirman. Jag känner sig mycket frustrerad av att kastas mellan två verkligheter. Vilken värld skall gälla? Jag frågar arbetskamraten närmast mig om vad som gäller närmast och får svaret att vi strax skall gå till Mattssons Bygg. De har tydligen inte märkt att han varit borta, så den eventuella ”drömmen” har i så fall varit osannolikt lång mot tiden han varit borta.

Jag tror att sannolikheten är stor att allt bara har varit en dröm, vad skulle det annars vara, något annat kan väl inte existera på riktigt och hur troligt är det med två existenser? Hur kan man bevisa det och överhuvudtaget acceptera det? När jag kommer hem skall jag kolla i datorn vad som hände på 80-talet, om det hade varit något försök att bilda privata vårdcentraler.

Resultatet av besöket hos Mattssons var inte överraskande. Vi fick den tredjedel av tilldelningen, som man tidigare hade på förslag. Byggnationen skall starta först om ett år, så för tillfället är det egentligen bara att bekantgöra detta och det sköter tidningarna så bra utan att behöver be dem och dessutom blir det en blänkare på vår webbsida.

Jag går åker hem direkt efter mötet och slår på datorn för att kolla 80-talets vårdorganisation inom landstinget. Min förvåning blir stor när jag läser att i slutet av 80-talet hade man diskuterat detta och att det sedan vilade ända till i början av 2000-talet. Då genomförde man det och det har fungerat bra, utom att det på vissa stället har blivit väldigt dyrt med hyrläkare, vilket jag minns att jag i ”drömmen” varnade för.

Jag ser det meningslöst att fundera vidare på vad som hänt. Det kommer ju ändå att följa mig så länge mitt minne fungerar. Jag funderar dock över den starka passion jag kände för Vanda. Kommer jag någonsin att glömma den och hur kommer det att påverka mitt förhållande till min hustru Siw i den här tillvaron. Självfallet bör inte min kärlek till henne ha ändrats och livet går vidare. Jag inser nu att det är mycket som kan hända utan min egen förskyllan och tydligen också utan att jag jan påverka det, det bara händer. Jag tar dock en ordentlig funderare, som gardering, ifall livet fortsätter med överraskningar.

Mitt samvete gnager i mig över vad som inträffade där bakåt i den tillfälliga livsdimensionen, den otroligt långa tiden i en fiktiv värld, för det måste den vara, för jag har ju redan upplevt det årtalet. Det måste ju innebära att det finns parallella världar eller var det en långdragen hallucination. Allt var ju inte likt mellan tidsepokerna, endast omgivningar som själva staden och dess byggnader samt utseendet på vissa personer. Det som skälver lite i mig är tankarna på den häftiga kärlek till Vanda jag upplevde, kan den betraktas som otrohet mot Siw. Ja, kan den det, i en tidsrymd av nuvarande verklighet motsvarade det en kort sömn och det var ju i en helt annan dimension? Då borde ju två skeenden kunna förekomma utan kollision med känslor.

När Siw och jag drack kaffe med kvällsmörgås vid TV-aktuellt på kvällen tog jag mod till mig och berättade hela min upplevelse och jag utelämnade inte min kärleksupplevelse med Vanda, även om jag inte beskrev så den utförligt.

Hon besvarade denna långa redogörelse lakoniskt med:
– Har du funderat över att du helt enkelt satt där vid bordet på restaurangen och somnade. Jag håller med om att din upplevelse verkligen var lång. Din dragning till en flicka i en dröm däremot gör mig inte svartsjuk, om du skulle tro det men kanske det är ett slag mot ditt ego. Jag kan ju inte påverka dina drömmar eller sudda ut dem, fast jag kan ju önska att du visar samma passion för mig, förlåt, jag skojar, för det gör du ju redan.

Den kvällen fick jag bevisa detta. Min tidigare overkliga upplevelse fick alltså den följden att Siw och jag den kvällen fördjupade vår kärlek, i varje fall för tillfället.

Problemen eller låt säga överraskningarna var dock inte slut. Vår dotter Agneta hade blivit för förälskad i en norsk gutt, som studerade i Oslo. Han har varit utbytesstudent hos en av hennes vänner, där de hade träffats på en avskedsfest för Viggo, som har studerat ett år vid Textilhögskolan i Borås. Så nu har Agneta besök av gutten nästa varje kväll. Vi störs inte så mycket, för de håller sig mest inne på Agnetas rum. Nu återstår att se om hon kommer att fullfölja sina studieplaner. Sådant här kan kullkasta alla planer och gör det också, för redan tredje dagen sedan de träffats kommer de ut ur Agnetas rum och Agneta förkunnar att de bestämt att Agneta skall fortsätta sina studier i Oslo och flytta samman med Viggo.
– Och, hur har du tänkt försörja dig där? undrar jag. Svaret kommer snabbt och var antagligen förberett.
– Det finns möjlighet att få både studiebidrag och studielån från CSN i Sverige, t.o.m. bättre villkor än i Sverige, så det blir inget problem.

Det slår mig att detta kommer lägligt, för jag hade funderat en tid på att ta ut semester för en resa söderut för att förbättra relationen mellan Siw och mig, som har varit lite ansträngd senare tid, bortsett från härom kvällen. Jag uttrycker mig därför förstående och tillåtande:
– Jag har jag full förståelse för hur ni vill ha det, för ni har naturligtvis tänkt igenom detta noga, så lycka till ungdomar!

Kvällen förflöt i glädjens tecken, för jag korkade upp min senast inköpta Ferngrove-flaska, en av mina vinälsklingar, för att fira, ja dels Agnetas beslut, och dels att vi bestämt att planera en försenad bröllopsresa. Redan under kvällen kom vi överens om att resmålet skall vara Granada i Spanien. Blir det inte Granada, så tar vi det som finns i charter till Spanien. Vi har tänkt oss två veckor. Idag är det den 20 augusti och vi bestämde att vår resa skulle starta omkring den 20 september, för då är det skapligt väder i södra Spanien. Det skall vara ett helmysigt hotell, så att chanserna ökar för att vi skall få ett oförglömligt minne och en ytterligare fördjupning av vårt kärleksförhållande.

Kapitel 9

Alla har vi väl haft vår idealbild av sin blivande levnadspartner. Min önskekvinna var stor med ett yvigt rött hår och stora läppar som magneter. Den jag gifte mig med är raka motsatsen, förutom att hon har förföriska läppar och ögon och givetvis att hon gillar mig mest av allt.

Efter det som hänt känner jag mig luttrad på livet, den så kallade verkligheten. Allt verkar kunna hända utan att jag kan göra något åt det. Det får mig också att känna att jag själv skall försöka styra mitt liv eller rättare sagt äventyra mitt liv, alltså att chansa, eftersom det ändå gör det av sig själv. Kanske det är en diskutabel väg att gå men fortsättningen ger en liten vink om hur det kan gå.

I nästa vecka kommer mitt företag att köra en startuppträff för de mäklare som skall sköta försäljningen av Mattssons nybygge vid Druvefors. Matssons Bygg är det största av de byggföretag som bebygger Druvefors. Platsen för mäklarträffen är Las Palmas. Jag är med på listan över deltagare och ser fram mot det, för det var ett tag sedan jag fick betald semester och dessutom i en underbar miljö. Uppdraget är att utforma rutiner och strategier för försäljningen samt en översyn av vår egen policy. Det är många lägenheter det gäller, nästan 400 stycken, med ett förmodat medelpris på 2,5 mille per lägenhet. Det handlar alltså om totalt en miljard kronor i försäljning.

På hotellet i Las Palmas tilldelas jag ett lyxigt dubbelrum och varför vet jag inte men det finns väl inga enkelrum kvar antar jag. Hela hotellet är i lyxigaste laget och på kvällen besöker jag diskot som ger mig dagens motion. Jag har inga ambitioner att ragga upp någon flicka, så skapligt tidigt återvänder jag till mitt rum. Det var skönt att krypa ner bland svala lakan i den stora sängen och jag somnar omgående. Jag vaknar nästa morgon med en mörkhårig flicka i 20-årsåldern bredvid mig i dubbelsängen. Jag rycker till och hon vaknar och ger upp ett skrik, som snabbt tystnar och hon sträcker upp handen i en försoningsgest. Hur hon kommit dit förstår jag inte, men förklaringen kommer.

Hon talar om att hon heter Rosita och jobbar på hotellet. Kvällen innan hade de haft en möhippa för en kamrat. Då det var långt hem till henne hade receptionen sagt att hon kan sova över i rummet intill hans och givetvis hade hon gått fel och istället hamnat i hans rum. Nycklar hade hon redan till alla rum. Hon var trött och brydde sig inte om att tända ljuset och lyckades att krypa ner på rätt sida av dubbelsängen.

De skrattade gott åt det och så gick hon. Hennes gestalt dröjde kvar en stund på hans näthinna och han hade inte haft något emot att hon stannat en stund, eftersom hon var så behaglig. Han tröstade sig med att han säkert skulle träffa henne igen. Det är ju ganska troligt, eftersom hon jobbade där. Han kom på sig själv att han snart skulle bli en kvinnojägare om hans tankar skulle omsättas i handling. Han vågade inte tänka den tanken ut, för trots allt så är han ju gift, alltså i denna livsversion, skulle han vilja lägga till. Hur många verkligheter han kommer att hamna i vill han inte spekulera vidare i. Det är redan för mycket med två.

Han går ner till restaurangen på bottenvåningen för att inta frukost. Klockan är inte mer än nio. Jättebra att de har skippat kontinentalfrukosten och istället kompletterat söderhavskosten med innehållet i svensk frukost med både ägg och gröt.

Från företaget deltar sju personer, tre män med honom själv inräknad samt fyra kvinnor. De hade redan klätt sig i lätta sommarkläder för att passa in bland övriga gäster. Männen bar utanpåliggande skjortor och halvlånga byxor och kvinnorna knutna blusar, vilket tydligen har blivit populärt. Några bar kepsar med reklam, vilket gav ett billigt intryck, i varje fall på mig.

Fönstren var vidöppna och den redan varma luften svepte genom rummet och fick nästan allt löst att fladdra. Serveringspersonalen, såväl kvinnor som män var klädda med långa vita kjolar, som det såg ut men som i själva verket var serveringsförkläden. Det fanns nästan allt man kan tänka sig av frukostmat, dock inte av amerikansk art, vad jag nu antyder med det? Här sitter vi i lugn och ro och äter gott och har ingen aning om dagens kommande händelser och väl är väl det, som det kom att utvecklas.

Vi var ju tidiga, så vi åt sakta och mycket av det goda men efter väl en timmas inmundigande föreslog en av deltagarna att vi skulle förflytta oss till en pergola utomhus för att starta upp brainstormingsammanträdet om marknadsföringen. Pergolan var vackert belägen på en kulle strax utanför hotellet och inhägnad av klematis och begonior.

Vi diskuterade minst 2 timmar och bollade med olika förslag och hade även praktiska tillämpningsövningar, alltså simulerade upplägg hur vi dels skulle ta emot intresserade och sedan få dem tända på utbudet. Vi tyckte själva att det verkade lyckat, kanske för att det var fina produkter, som skulle säljas, troligen de finaste för lång tid i Borås, sett ur läge och kvalitet. Men priserna var inte låga, om man säger, snarare mer för stinna plånböcker. Man räknade ändå med stort intresse från äldre husägare, som i dagens huspriser kan räkna med att bli förmögna och således har kapital nog för egentligen hutlösa lägenhetspriser. Som en på Facebook uttryckte, man bygger inte för vanliga människor med vanliga inkomster eller kapital utan man bygger för de rika.

Jag kände olust inför detta men vad skulle jag kunna göra. Prissättning och planering är ju en lång process och vi har sedan resultatet av detta att hålla oss till. Alternativet är att jag hoppar men det är ju det här jag lever av.

Hur det än var med nöjda sammanträdesdeltagare var det ganska lätt att tacka ja till ett förslag från en av deltagarna att åka på en upptäcktstur i landskapet, som var berömt för sina naturscenerier. Ove Runkel, en resvan skåning, som ofta besökt Las Palmas, var den som kom med förslaget och som följdriktigt fick uppdraget att ordna utflykten tillsammans med Eva Rönning. Han hade under en sommar vikarierat på ett pensionat, som var knutet till en större resebyrå i Danmark, så han borde både ha erfarenhet av att arrangera och att hitta utflyktsmål.

Vi skulle träffas utanför hotellet prick klockan två på eftermiddagen och när den tiden kom stod Ove och Eva där med en Ford SUV. Färden skulle gå längs strandvägen, lite mer än fem mil söderut och svänga upp vid en halvö, där en liten bergskedja finns. På den vägen skulle vi också färdas fem mil.

Ove var en van förare och valde att köra i sådan hastighet att vi kunde njuta av den vackra strandnaturen. Här var det genomgående vit sand och inte de grova stenar, som kräver ordentliga badsandaler. Vågorna hade en rentav konstnärlig färg, som närmast kan beskrivas som azurblå med omväxlande vågor i limeton och givetvis ovanpå detta en kam av fräsande vitt skum. Lite för långt ifrån var det för att fånga på ett fotografi men det kan vi ta på återvägen. Lotta och Marie vädjade förgäves om att stanna till en stund på stranden för att bada men de övriga tyckte inte att det var någon bra idé, eftersom ingen hade tagit med sig badkläder, så det fick de skjuta upp det till morgondagen, för alla var inte lika oblyga att kåta på att bada näck. Av någon oförklarlig anledning fanns det inte en enda badande. På stranden däremot fanns ganska många solbadande, ja, lite väl överdrivet, för de flesta låg under solparasoller och pimplade öl eller möjligen vin. Förmodligen var det badförbud.

De fortsatte alltså i maklig takt och redan efter en kvart vart det dags att svänga upp mot bergshöjden. Här var vägen helt annorlunda, mycket grusig och ojämn, och vi blev lite fundersamma över om det var lämpligt att fortsätta. Farten blev helt naturligt låg när vägen blev allt sämre. När vi hade åkt cirka två mil skakade bilen till kraftigt och stannade. Vi lutade cirka trettio grader åt vänster, så bilen var nära att välta. Alla tog sig ut för att kolla vad vi råkat ut för. Slirigt grus var det och vi hade haft oturen att det lösa gruset hade tryckts ut av de stora SUV-hjulen. Det bakre hjulet hade då inte lyckats ta sig upp utan sjunkit ned ganska djupt. Det blev inte bättre av att Ove gasade på för att komma vidare. Det sjönk bara ännu djupare.

Alla insåg att det var allvarligt och Sigge, förmodligen en praktisk bilkunnig person, föreslog att vi skulle ta fram vinschen, som normalt finns på SUV-ar. Det var innan han sett sig omkring, för det var minst 300 meter till närmaste träd, som var så smalt att det inte skulle klara draget från en vinsch. Omgivningen liknade mer en rysk tundra, så det kunde vi glömma. Mobilerna togs fram och samtliga kunde konstatera att täckningen i stort sett var noll.

Nu var goda råd dyra, hur dyra som helst, skulle man kunna säga. Mörkret kommer vid sextiden och innan dess bör vi ha klart hur vi antingen tar oss tillbaka eller tillbringar natten på plats för att sedan komma ner till strandvägen och få lift. Eva hade kollat in att det fanns tre filtar och tre kuddar i bakre utrymmet. Vi är ju sju personer, så det blir att samsas om det, ifall vi måste övernatta. På dessa breddgrader blir det riktigt mörkt när mörkret faller. Så det kunde vara svårt att i mörker i ovan terräng att gående ta sig till strandvägen, vilket skulle ta minst tre timmar i dagsljus. Klockan hade hunnit bli halv sex, så snart skulle mörkret komma.

Det finns inga farliga djur här mer än människan, försäkrade Ove. Temperaturen är omkring 18 grader på natten, alltså en behaglig midsommarnatt jämfört med Sverige. Men kryp av olika slag hade ingen koll på.

Efter ett lokalt rådslag kom vi fram till att övernatta på plats. De som inte vågade övernatta utanför bilen kunde sitta i bilen och de andra kunde ta filtar och kuddar och lägga sig på gruset. Så blev det bestämt. Det var bara Lotta som valde bilen. Några struntade i filtarna men fick kuddarna i stället.

I bilen fanns en LED-lykta, som vi placerade i mitten som en fingerad lägereld, även om den var väl så ljus. Nu kunde vi fortsätta att planera men det blev bara en massa mingelsnack och efter två timmar blev vi sömniga och tyckte det var läggdags.

De hade inte sovit lång stund innan de väcktes brutalt av ett skrik, som kom från en skräckslagen Lotta och strax efter kom ett skrik från Marie. Hon rullade ur sin filt och in under Sigges, klängde sig darrande fast mot honom. Varför honom? Ja, han låg för det första närmast henne och hon hade också medvetet lagt sig nära honom, för att han verkade trygg och stark och var möjligen lite svag just för honom i sällskapet.
– Aaaooh, hjälp, här finns ormar, ropar Lotta, långa och dom luktar illa. En kröp in under min filt. Är det någon som vet vad det är för ormar och om de är farliga?

Sigge, som helt överraskad plötsligt hade en varm och skräckslagen tjej i sin farm kände inte för att undersöka ormar just nu, kände istället att han kunde göra en närmare humanitär insats, så han kramade Marie tillbaka, tryckte henne intill sig. ”Som av en händelse” möttes deras läppar, darrande varma. Han till och med var in och lirkade med hennes tunga och de blev helt omedvetna om den tidigare stämningen. Kanske det var början på en kärleksförbindelse, vem vet?
– Nu går jag och Sigge in i bilen, så får ni hålla ormarna sällskap, säger Marie vänd mot Ove. Ove blir kvar utanför bilen, till synes oberörd av den nyligen uppkomna stämningen. Han visste vad för ormar det var men tyckte det var lite roligt med stämningen, inte helt juste men sån var Ove.

I bilen fanns en naturbok över Las Palmas och där kunde de läsa att det var Albinoormar de har att göra med. De har brett ut sig på Canariaöarna och man jagar dem på alla möjliga sätt men de är svårutrotade. De blir cirka två meter långa och kan bitas men är inte giftiga.

Eva tog fram kameran och dokumenterade bevis för hemmafronten vad som hänt, alltså en bild av den nu röriga tillfälliga lägerplatsen med den kantrade bilen. I kanten på bilden såg man även en del av en albinoorm.

Jag var först uppe på morgonen och passade på att fota några bilder av lägret med mobilkameran. När man sedan på hemmafronten berättar vilka bisarra upplevelser man haft i ett land, som i resebroschyrer beskrivs som enbart tjusigt och härligt, kan man visa att det är en subjektiv bedömning. Emellertid hade vi sådan distans till oss själva att vi efteråt kunde skratta åt det, som ju kunde hänföras till en speciell upplevelse.

Klockan var bara halv sju när vi startade vår vandring mot strandvägen, så tidigt för att ha en möjlig chans att få lift in till hotellet lagom till frukosten.

Det blev en mycket jobbig promenad tillbaka till strandvägen. Marken bestod mest av slirigt grus och massor med gropar. Det var ju också en mycket lång sträcka att gå med sommarskor och snart klagade flera på skoskav. Att ta av sig skorna skulle snabbt göra fötterna såriga, så det var bara att kämpa på. Som nöje kunde de betrakta ett flertal albinoormar, som faktiskt såg vackra ut med sitt ljusa ormskinn glänsande mellan tuvorna, som kantade groparna.

Allt tar ju slut och så även detta elände. När vi väl var framme vid strandvägen, dröjde det inte lång stund innan någon förbarmade sig över oss. Vi fick turligt nog lift med två bilar omedelbart. Det blev ingen frukost men vi kom fram lagom till lunch. Hotellpersonalen lovade prata med uthyraren om bilen, så det problemet blev vi av med.

Vid ettiden fortsätter vår konferens och ämnet för denna andra dag är försäljningsteknik och som grund använder jag en gammal lärobok från Hermods, en ganska känd Hermodsbok med namnet Framgångsrik försäljning. Jag hade förberett denna interaktiva lektion med tillämpningsövningar. Det blev mycket uppskattat. Det var ju lite fusk, eftersom jag hade plankat det mesta från läroboken. Vi hade ett flertal tillämpningsövningar under hela dagen fram till klockan 16, då vi bröt inför middagen. Det var visserligen dans på kvällen men de flesta var så tagna av morgonens strapatser att de istället valde sängen. Nästa dag kunde vi avnjuta ännu en superb frukost och stärkta av den kunde vi fortsätta.

Under denna tredje dag gick vi igenom olika förslag hur vi skulle profilera oss gentemot andra mäklarfirmor. Det gick ut på att kolla upp konceptet för de företag vi visste hade kapat åt sig marknadsandelar. Bland dem fanns vi faktiskt själva men man skall ju sträva efter att bli ännu bättre.

Kvällen var alltså avslutningen på konferensen och företaget tog i lite extra med kvällens middag, som bestod av hjortinnerfilé med hjortron och tryffel, troligen falsk men ändå god. Det starkaste minnet från konferensen blir nog den strapatsrika utflykten.

Mycket tidigt nästa dag, redan klockan sex, flög vi tillbaka till Landvetter och startade bilresan mot Borås. Ove körde den stora Fordbussen. Strax före Hindås mötte vi en bil på fel sida av vägen. Ove gjorde en kraftig undanmanöver för att undkomma mötet, vilket resulterade i att bilen vurpade över ett dike och blev liggande upp och ner med oss hängande i bältena. Själv hade jag fått benet i kläm och märkte att det inte såg rakt ut, troligen brutet strax nedanför knäet. Ove hade slagit sitt huvud blodigt. Säkerhetsbälten hjälper ju inte i sidled. Ambulansen kom efter 30 minuter och så hamnade jag på ortopeden på Borås lasarett. Ove fick efter röntgen stanna kvar ett dygn för observation, trots att röntgen inte visade någon skada.

Hur det blev med den mötande bilen vet vi inte, fast vi anmälde det till poliserna som kom till platsen. Den hade i varje fall inte stannat och bara det är en förseelse. Orsaken kan vi bara gissa och mingissning är mobileländet.

En stark och överraskande händelse inträffade under de två dagar jag var på sjukhuset. I matsalen på avdelningen, där vi fick vår sjukhusmat, förresten ganska god mat, satt jag tillsammans med en ung flicka på omkring 23 år med en gipsad arm riktad uppåt som ett ljus. Hon berättade sitt livs historia, ja inte allt fick hon med men det som var viktigt för henne. Hon hade brutit armen när hon snubblade på en trottoarkant. Man blir tydligen frispråkig, kanske är det suggestion, av att när det är flera som är bundna till en plats, så inbillar de sig att de delar varandras värderingar. Av hennes livs historia var sista året det viktigaste för henne och så är det även för mig.

Året hade varit kärvt för henne. Hennes kille hade övergivit henne. Hon hade inget eget krypin utan bodde tillfälligt hos en kompis. Hon läste till sjuksköterska på Högskolan i Borås. Ekonomin var ansträngd, även om hon fick ett visst stöd hemifrån från föräldrarna i Ulricehamn.

Vid eftermiddagskaffet slog hon sig ner som vanligt vid mitt bord. Vi nickade välkommen mot varandra och hon rättade till en mörk hårlock, som fallit ned över ögat. Det är ju så modernt nu med lösa lockar. Hon vek med förförisk gest undan locken men ansiktet såg sorgset ut när hon säger med uppgiven röst:
– Jag måste flytta till en egen lägenhet, som jag inte har idag, vart vet jag inte, för kompisen jag bor oss skall få hit sin syster, som skall bo hos henne.
Stämningen blir tryckt och hon fortsätter:
– Det är ju inte akut, jag får bo månaden ut men om 20 dagar måste jag ha flyttat. Det hela löser sig nog. Jag har köpt två trisslotter i kiosken och när jag vunnit en miljon, så skrattar vi åt detta.

Vi båda drar på smilbanden åt detta och innerst hoppas jag innerligen att hon får det till synes omöjliga, en högvinst på trissen. Hon tar fram de båda trisslotterna och börjar skrapa med nageln.
– Det verkar som om jag har tur, säger hon, 30 kr gånger 3 blir 90 kronor, Dagen är räddad, även om det inte räcker till en lägenhet.

Hon börjar skrapa på den andra lotten. Plötsligt hör jag henne säga med en röst som går upp falsett:
– Det kan inte vara sant, jag har fått hundratusen kronor tre gånger.
Hon räcker fram lotten till mig
– Kolla att det stämmer.

Jag gör det och visst stämmer det. Jag själv blir inte lite upprymd, nej mycket upprymd, att vara med när någon vinner mer än det vanliga är inte vardagsmat. Det brukar vara så där 30-150 kr.
– Och vad kommer du att göra nu? säger jag, fast jag anar vad hon kommer att säga.
– Oh, oh, säger hon, det första är ju naturligtvis att skaffa en liten lägenhet.

Jag avbryter henne:
– Det fixar jag. Jag skaffar fram något, som du kommer att blir helnöjd med.

Dagen är räddad för både henne och mig. Jag kan inte avhålla mig från att gå fram till disken och beställa, dels två Napoleonbakelser, kaffe och skogsbärslikör.

Hur gick det för mig själv med benet, jo, benet är nu spjälkat, eftersom det var brutet. Efter tre veckor skall jag byta gips. Dag tre åker jag hem och dag fyra är jag på jobbet igen. Vi bildar en tillfällig projektgrupp för försäljning av lägenheterna. Eric, som har kontoret närmast mig, utses till projektledare. Hans ambition är, säger han, att alla våra lägenheter skall vara sålda inom 3 månader från det vi släpper dem.

Han får fel, de är sålda redan efter 1 månad och det berodde inte på projektledningens skicklighet utan för att lägenheterna var de mest eftertraktade i hela staden just då. Ändå fick alla i projektet en extra bonus på 10 tusen kronor. Man frågar sig varför? Olika falla ödets lotter och vad mig anbelangar, så är det okej att någon lott faller på mig.

Kapitel 10

Vi är framme vid 25 september 2011 och Siw och jag skall starta vår uppskjutna bröllopsresa till Spanien, den vi har längtat så till och jag hoppas att det inte blir så att vi har målat upp målet så vackert att det kanske blir en besvikelse. Vi valde att resa med charterbuss istället för bil. Dessutom ändrade vi vår destination till Malaga. Man blir ju trött av att köra bil så lång väg och så är det också dyrare. Bara parkering på olika ställen kan vara besvärligt och dyrt, om det är som i Sverige. På en buss får vi dessutom tillfälle att prata med andra resenärer, kanske skapa nya kontakter och njuta av landskapet vi passerar. Hemresan kommer dock att ske med flyg.

Bussen avgår från Göteborg, så det blir tåg första sträckan. Resan, inklusive avstickare, tar två veckor, en lagom lång tid för att fyllas med minnesvärt innehåll. Resväskan innehåller nästan bara sommarkläder, så tänk om det blir skitväder. En titt på statistiken för vädret i Malaga vid den här tiden visar dock att man har cirka 23 grader i snitt och dagen är ljus mellan kl. 8 och 20, alltså perfekt för oss nordbor. Det är visserligen inte soligt alla dagar men då får vi ha det mysigt på rummet eller på någon trevligt café.

Plånbok med körkort och biljett är med, så det är bara att stiga på bussen vid Borås C. Tur att man inte hade något ömtåligt i bagaget, så som det trycktes in i bagageutrymmet. Vi får platserna i mitten av bussen bakom ett äldre par, troligen pensionärer, vilket visade sig stämma. De har tidigare åkt samma resa, så under uppehållen med kaffe informerade de oss om vilka ställen i Malaga som var värda ett besök. Det var inte bara matställen utan lite överraskande också nöjesställen. Loppisarna på smågatorna i gamla staden rekommenderades särskilt.

Vi hann knappt komma in i bussen innan vi hörde en upprörd röst säga till chauffören:
– Vi har blivit lovade platserna längst fram men de är ju upptagna.
– Får jag se på biljetterna, säger chauffören och, och det får han.
– Vad jag kan se av biljetterna, så är det tre stolar längre bak, så ni har tydligen dålig koll och tyvärr kan jag inte ändra något som resebyrån ordnat.

Nu lade sig ett annat par i samtalet, som lyssnat och tydligen förargat sig på de andra, så de riktade sig till de klagande med:
– Om ni inte är nöjda, så kan ni ju stiga av bussen och sen reklamera resan och få en annan resa.

Paret muttrade tyst och ryckte åt sig biljetterna och satte sig på sina rätta platser, visserligen mulna i ansiktet men en erfarenhet rikare, för så angeläget kan det ju inte vara med platserna.

Klockan är 10 och bussen svänger ut från Nils Ericsonsplatsen och vi är äntligen på väg, som vi hoppas, till tre roliga och intressanta veckor och det tycker tydligen fler för det blir handklappningar. Trafiken är tät, så det tar en stund att komma ut på E6 men sen flyter det på bra. Första kafferasten är på Hallandsåsen och där kommer jag på att jag har glömt våra badkläder, som jag hade lagt fram i hallen för att inte glömma. Så antingen blir det nakenbadsstränder eller besök i en affär med badkläder. Kanske har de sådant på färjan mellan Rödby och Puttgarden.

Vi anmodades att sitta kvar på bussen under överfärden till Helsingör för att undvika problem med att några blir sena vid avfärden från färjan. Kanske också för att inte några skulle förfriska sig för tidigt eller ta med oönskade förfriskningar för förtäring på bussen. Det hade redan förekommit att några stärkt sig av medhavd dricka.

Bussen avverkade milen snabbt på väg E47 med Lübeck som delmål med övernattning. Uteluften är varm och med solens hjälp blev det också varmt inne i bussen, vilket ställde fläktarna på prov. Några ansåg att de inte fyllde kraven och en av dem sade högt riktat framåt till föraren:
– Kan du inte öka fläkten, det är ju knappt märkbart!
– Det där kan du fixa själv, säger chauffören, kolla uppåt så ser du reglagen ovanför på listen

Chauffören ökade ändå kylan i AC, vilket fick en annan resenär att högljutt klaga:
– Har du tänkt förkyla oss, var snäll och minska den kalla luften, ropade han till chauffören, som resignerat helt stängde av AC och säger pedagogiskt:
– Nu har jag ställt in det i ett perfekt läge och jag önskar er en angenäm fortsättning på resan. Det gick tydligen hem för det var tyst länge. Stämningen skulle ha kunnat bli dålig men de flesta hade små glas de ofta fyllde på, så snart var allsång på gång och dränkte klagomålen.

Påfarten till färjan i Rödby blev nästan dramatisk. Vår skicklige chaufför, vilket jag gärna vill tro att han var, tyckte att kön i högerfilen, där vi skulle köra, var väl lång, så han körde ut i vänsterfilen, som inte ledde in till färjan och som tog slut längre fram. Väl framme i slutet av filen vräker han bussen in i högerfilen framför en husbil, som turligt nog för oss inte hade startat tillräckligt snabbt. Jag minns en skäggig, vilt gestikulerande och röd i ansiktet medelålders man, som hade halva överkroppen utanför takfönstret på husbilen. Han framförde sin åsikt med hög röst att vår chaufförs beteende var oacceptabelt. Resenärerna i vår buss var dock busiga, inte minst av inverkan från de små glasen och applåderade vår chaufförs handlande. Han smålog.

Trots att det var varmt, så var det kraftiga vindar, styv kuling faktiskt, så ombord på färjan mellan Rödby och Puttgarden var det en konst att kunna parera rullningar och gungningar. Jag fick order av Siw att hämta tilltugg från korvkiosken ombord. Det blev givetvis sådana där långa röda korvar med rostad lök och potatismos, som jag älskar. Matsalen var stor och vårt bord, där Siw väntade, låg långt bort och dit skulle jag balansera två tallrikar med korv. Än slank jag hit och än slank jag dit och till slut slank jag platt till golvet och maten likaså. Okej, jag hade klarat mig fysiskt, vilket inte maten gjorde, så Siw och jag fick gå tillbaka till kiosken och inta maten på en bänk i närheten.

Många passade på att köpa ut sprit, eftersom personalen lurade dem med att säga att de redan nu kunde köpa ransonen för fram och återresa. Javisst kunde de det men vad var vitsen med det. På hemresan kunde de köpa jättebilligt i Kiel, där bussen gjorde uppehåll för just det ändamålet. Efter Puttgarden somnade många, antingen av trötthet eller av att ha tagit ett glas för mycket.

Vi var framme i Lübeck vid 18-tiden och fick oss tilldelat ett elegant dubbelrum på ett elegant hotell. Efter att ha coolat ner oss någon timme gick vi ner till lobbyn, där vi beställde in varsin dry martini, rörd men ej skakad, likt James Bonds.

Vid baren hamnade vi bredvid ett par i samma ålder. De kom från Gränna och tydligen var de inställda på att riktigt roa sig, för de hade båda beställt in en dubbel whiskey. Kvinnan, som var utrustad med ett enormt blont hårsvall, inledde konversationen med:
– Botten upp! och så skrattade de båda, Detta är vår andra bröllopsresa, fortsatte hon, den första slutade med influensa, så den räknas inte. Då gick resan till Magaluf men där är ju inte längre något hålligång. Men vad väntar vi på, botten upp, nästan i varje fall, skål!

Hon måste ha tagit något starkt tidigare, ja de små glasen på bussen var det säkert. Vi kände båda att umgänget kan bli något ansträngt om stämningen eskalerar. Maten var okej vad jag minns, gravad ytterfilé var det visst. Tyskland är sig likt med dylikt gott.

Dubbelsäng med en madrass och ett täcke. Jag hatar det! Täcket har en tendens att glida av just mig. Morgonen kom, klockan ringde redan sex men jag fick nog tillräckligt med sömn ändå, för det blev en krammorgon, trots att vi skulle äta redan klockan 8.30 för att komma iväg tidigt. Alla verkade pigga och taggade inför den fortsatta färden och den omfångsrika och goda frukosten fick humöret på topp.

Ja, kanske inte för alla. Så snart vi äntrat bussen besökte ett par bussens toa stup i kvarten. Det lät som om de spydde, så det var väl kräksjuka på gång, usch! Turligt nog satt vi långt ifrån dem och det kommer ju att ge sig framöver hur det blir. Positivt kan man tänka, att det går över efter någon dag. Övriga resenärer höll ett betryggande avstånd till dem och det gillade de inte, så de sa tydligt så alla hörde att ”Vi har visst inte magsjuka”. Det visade sig också vara ett skrämselskott. Efter några timmar verkade de må bättre.

Nu har vi avverkat resans start och det kommer säkert att bli njutbart att färdas fram genom ett omväxlande landskap med hus i tyrolerstil. Solen lyser och stämningen på bussen är hög. Vi har gott om tid att studera medpassagerarna, vilka vi ju under drygt två veckor framöver kommer att konfronteras med.

Närmast framför oss sitter ett gammalt par, troligen i åttioårsåldern. Hon är liten med en pipig näsa, tunna kinder men med ett vackert lockigt silvergrått hår. Trots den pipiga näsan, så har hon vackert formade läppar med en diskret rosa nyans. Han däremot är kraftigt byggd men ingen kulmage. Han har ett kantigt långt ansikte, som ger en antydan om karaktär. Hans hår är ljusgrått och kraftigt. Det är säkert ett gammalt lärarpar, så formella de ser ut. Det skall bli intressant att göra deras bekantskap och stämma av min bild mot det sanna bilden.

Till höger sitter två medelålders män, som har ett helt batteri av godsaker i nätet framför sig. Det räcker säkert långt. Under tiden jag betraktar dem, tar de fram stora whiskyglas, som de fyller från en Lauderflaska. I det här läget är det inte läge för små glas inte. Jag väntar mig en uppsluppen stämning från dem inom inte alltför lång tidsrymd. Det finns säkert fler av dem, resenärer alltså, som har samma mål, alltså att snabbt komma i stämning.

Mitt intresse för medpassagerarna bryts av den vackra och omväxlande utsikten från bussen. Landskapet är ganska så platt, förutom långa backar. Den cementbelagda autostradan, som är uppdelad i sektioner, ger en lätt stöt varje gång bussen passerar till nästa sektion. Man kan jämföra det med skarvarna tidigare på våra järnvägar. De var på ett avstånd av tolv meter, så där kom ljudet oftare.

Byarna ligger tätt. De är inte stora men väl så pittoreska och avståndet mellan byarna är ofta inte mer högst några mil. De liknar varandra på att de har ett centralt beläget torg, ofta med en kyrka och kommunalhus i kanten. Där finns även ofta även stadens krog. I utkanten av byn mot stora vägen finns de vackraste husen med tyrolerstil och på motsatta sidan i en halvcirkel finns de toppiga husen med cirka sextio procent lutning av taken. På dem fastnar inte någon snö, vilket ju är bra, för inte skulle jag vilja skotta snö på ett sådant tak. Signifikant för de flesta byarna är de små yttermurarna, som omgärdar dem med sina spetsiga torn.

Vi passerar Hamburg på västsidan, så den stora hamnen ser vi inte. Trafiken har ökat kraftigt och har medfört att hastigheten har minskat. Antagligen är det trafikstockningar vid de många avfarterna.

Ett högt fnitter från platserna snett fram åt höger gör att jag riktar min uppmärksamhet åt det hållet. Det är två kvinnor i kanske 30-årsåldern, som håller på med fingerflätning. När de skrattar har de tydligen misslyckas. Att de har roligt går inte att ta fel på, inte heller att de troligen är lesbiska, eftersom de pussas efter nästan varje skratt. De verkar vara ett lyckligt par, som firar med en resa för att ha funnit varandra.

Sådan lycka hade tydligen inte drabbat paret bakom oss. Ända sedan vi startade från Lübeck har gubben tjatat och gnällt på sin fru om än det ena och än det andra. Men när han tog hennes arm och skakade den för att liksom förstärka det han sa, då brast det för henne och hon slängde upp sin hand mot hans kind, så att säga ett försök till regelrätt örfil. Han glasögon åkte på sned och så var det slut med deras konversation.

Det blev knäppt tyst länge och under våra måltidsuppehåll och kafferaster satt de var för sig. Jag undrade hur länge det äktenskapet skulle hålla och på det fick jag svar under den andra kafferasten. Då kunde de inte längre stå ut med sin självvalda isolering från varandra. Han stannade till vid bussdörren och när hon skulle ta steget ner på marken från bussdörrens trappa en bit ovanför marken, så sträckte han ut armarna mot henne och slöt henne hårt i sin famn. Inget kanske går upp mot en försoning.

Det är långt till nästa nattuppehåll, som är Bordeaux. När vi kommer in i Frankrike blir det mer och mer av vingårdar och vinodlingar. För att ljuset och solvärmen skall vara optimal, så ligger odlingarna till mesta delen på söderslänterna mellan höjder och dalgångar. Här är det vita viner som gäller och skall man köpa eller dricka vin här, så blir det traktens vin man väljer och visst, varje trakt har sin speciella jord som ger en egenartad touch och trots avsaknad av konkurrens är vinet förvånansvärt gott. De ingår normalt i ett konsortium och genom samverkan kan de hålla kostnaderna nere.

I resan ingick att vi skall besöka en vingård strax innanför gränsen till Frankrike och där finns ett stort antal att välja mellan. Alsace har ett mycket soligt och torrt klimat samt en unik jordmån, vilket är orsaken till dess vin av hög kvalitet. Från Strasbourg och neråt finns ett antal vingårdar med gott renommé. Där talas både tyska och franska. På de böljande sluttningarna ligger en rad pittoreska städer och byar sammankopplade med en massa småvägar. Vårt bussföretag har valt en liten vingård, som liksom de flesta också har matservering.

Det är full fart på skörden, så vi får väja för de många skördearbetarna med sina korgar med druvor, i det här fallet uteslutande Riesling. De har bråttom till presskaren, för det är stora arealer man har att skörda från. De är duktiga på att ta sig fram på de branta sluttningarna, vilket vi inte är. En resenär ramlade och rullade hela 10 meter, innan hon fick stopp på sig. Hon skadade sig inte men kläderna behöver nog en avborstning och eventuellt även en tvätt. Som tur regnar det mycket lite, eftersom distriktet ligger i regnskugga. Druvorna tar inte skada av torka, bara det inte blir alltför länge. De gamla vinstammarnas rötter sträcker sig nämligen 30 meter ner.

Till maten fick vi självklart ett gott vin, en Gevurtztraminer från trakten, oväntat mjuk i smaken, så tydligen hade den några år på nacken. Maten bestod av kokta grodlår i vin och till det delikat surkål, vilket också den är en specialitet från trakten.

Vi har ju ännu inte fått några nära reskamrater men det finns gott om personer i vår ålder. Men vad säger att den åldern är bäst, det är ju ändå bara en siffra. Om man gillar hålligång, så är ju yngre människor ett plus i målgruppen. När det gäller den mogna gruppen är ju olika hobby det bästa att snacka om, vilket förutsätter att man har lika hobbys. Alla mogna har ju inte samma trevliga samtalsämnen men man kan ju låtsas. Att hålla låda om det som intresserar brukar inte vara några problem. Enklast är ju att bara sätta sig ned och lyssna in. En och annan kommentar kan man kanske åstadkomma, annars kan man mumma med och låtsas vara klok. Kom dock ihåg rådet att, innan du öppnar munnen, skall du kontrollera att hjärnan är inkopplad.

Längst bak finns ett par, som av utseendet att döma nyss har blivit pensionärer. Därifrån har de koll över hela bussen. De ser coola och trevliga ut och verkar ha mycket trevligt att snacka om, som små skratt emellanåt ger sken av. Även Siw och jag snackar väldigt mycket, även om vi efteråt glömt vad vi snackat om. Hemma kan 2 timmar uppfattas som endast 30 minuter. Vi beslutar oss för att ta kontakt med dem och utröna om vi uppfattat dem rätt.

Tillfället kom ganska snart. Efter maten togs vi med på en visningstur på vingården och efter det blev det kaffe med apfelstrudel på vingårdens eget kafé. Då hamnade vi vid samma bord som nämnda par. De talade om att de bodde i Ulricehamn men var bördiga från Dalarna, hade varit gifta i 35 år och firade bröllopsdagen under resan. Hela vuxna livet har de varit fritidsledare i Ulricehamn. Glättigheten hade de väl fått utav att umgås med ungdomar.

Bussen startade mot Bordeaux och godis och små glas kom fram allteftersom. Vi bytte plats med paret intill pensionärerna. Det var ett ungt par och de gick snällt med på bytet. Det visade sig att vi har många intressen gemensamma. Peter, som mannen heter, tog upp frågan om vad vi skulle göra denna kväll:
– Bordeaux är ju klassat av EU som världsarv för deras fina arkitektur mitt i staden. Gör oss sällskap på en upptäcktspromenad efter middagen!
– Ja, det visste jag om, svarar jag, jag googlade om det innan vi reste, och visst vill vi följa med. Ett av mina stora intressen är att fota, så dokumen­tationen med kameran kan bevisa att jag har varit där. Dels finns det ju en stor och vacker Fontaine i centrum och dessutom många stora och grymt pampiga kyrkor. Vi får inte sväva ut allt för mycket och istället hålla oss till det som intresserar oss mest, för staden är relativt stor i svenska mått, ungefär som Malmö.

Kapitel 11

Peter och hans maka Elizabeth, av alla hennes vänner kallad Bettan, är i den åldern man inte ska ägna sig åt oväsentligheter utan istället ta vara på varje sekund och göra den njutbar, för deras liv har inte alltid varit så här bekym–merselöst. Båda har under året fyllt 63 år och har valt att förtidspensionera sig, eftersom deras pensionsförsäkringar har börjat falla ut och det med betryggande belopp. Vi startar med Peter.

Som barn till två lärare var uppfostran präglad av föräldrarnas yrke. De lät förstå att den intellektuella banan för Peter skulle ligga åt det humanistiska. Det sammanföll inte med Peters läggning eller intresse. Han intresse var mer åt det naturvetenskapliga, speciellt kemi. Möjligen har en fotohandlare i Borås en del av detta intresse. Ja, Peter var också mycket fotointresserad. Redan i elvaårsåldern visade hans två kusiner, som bodde på en lantgård och inte hade så många intressen, hur man framkallade film och gjorde kontaktkopior på ett mycket primitivt sätt. En liten smal hög låda med en lampa med trasiga ledningar, som ibland gav stötar på 127 volt.

En dag var han på Molanders foto och Molander själv betjänade honom. Till den gamla analoga fototekniken användes mycket kemikalier och konstigt nog gled samtalet in på andra kemiska ämnen mer av pyroteknisk art, som magnesium och kaliumpermanganat. Han beskrev ingående hur blandningen gjordes, vilket memorerades av Peter. Hans boendekvarter fick därefter uppleva många kvällar med explosioner och ljusfenomen. Ja, ända tills polisen blev intresserad av verksamheten, som antagligen hade rapporterats av griniga kärringar. Peter hade noterat att de hängde i öppna vindsfönster, som vetter mot den öppna platsen med torklinor, och skrek:
– Hör ni era osnutna ungar! sluta, annars ringer jag polisen, De slutade inte och polisen kom men då hade de unga busfröna hunnit göra sig osynliga.

Trots att Peters intresse stod till kemi, så valde han ändå den 2 åriga ingenjörslinjen i teleteknik. De kallades för EPA-ingenjörer, antagligen för att det ansågs att de inte hade en kvalitetsstämpel på sig. EPA är en förkortning av enhetsprisaktiebolget och antyder billighet, vilket inte säger ett skvatt om innovationsförmågan hos de examinerade EPA-ingenjörerna. LM Ericsson var stor på den tiden och Peter var pragmatisk och såg potentialen. Alla bör veta att framgången ligger i att utnyttja sina kunskaper kommersiellt. Med den förmågan är man född och Peter var en sådan.

Han var 19 år när han var klar med skolan och fick omedelbart anställning på LME. I början av 70-talet blev datorteknik en del av teletekniken och kom alltmer att domineras av den. Han var synnerligen uppfinningsrik och ett flertal små förbättringar gav honom högre lön och status, som dock inte helt gillades av några avundsjuka arbetskamrater, så stämningen var lite ansträngd i umgänget med dem. Han slutade därför på LME och startade en egen liten innovationsverkstad, som tog uppdrag från både LME och andra företag med svagströmsteknik.

På åttiotalet kom så persondatorerna med starka namn som IBM, Compaq och Apple. Med Microsofts dominerande operativsystem skedde utvecklingen snabbt. Peter läste in en avancerad programmeringskurs och började skriva applikationsprogram till de stora programmen, anpassade för speciella verksamheter och företag, som han sålde till för stora belopp.

Med framgång och förmögenhet kommer avundsjuka, speciellt när det är en uppkomling. Fenomenet heter som bekant Jantelagen. För pengarna startade han en butikskedja med datorer och kringutrustning. Som ägare och chef håller han sin hand över verksamheten men som god människokännare har han mycket dugliga mellanchefer, så han kan ta ledigt när han vill. Och det vill han, han vill självförverkliga sig så mycket han förmår.

Någon gång i början av 90-talet fick han en stor överraskning. En dag ringer det på dörren och utanför står en ung flicka, som ser ut att vara i tjugoårsåldern. Hon tittar noga på honom och säger överraskande:
– Jisses, du ser ju skapligt ung ut men du är ju inte mer än fyrtio år. Ser jag bekant ut? Peter funderar, försöker skärpa till sig men inget dyker upp som förklarar situationen.
– Förlåt, det kopplar inte, är det något jag har missat, vem är du? säger Peter?
– Kanske skall jag förklara från början, säger hon, alltså så att du kan koppla ihop minnesfragmenten i hjärnan till en speciell händelse. För tjugo år sedan hade du en kort romans med min mor, som heter Marianne. Själv heter jag Lena.

Peters hjärna går på högvarv… han minns att han var ihop med en flicka vid namn Marianne och han minns också att de var tillsammans intimt. Strax efter denna händelse träffade han Bettan, som sedan dess har varit hans enda kärlekspartner.

Lena fortsätter:
– Min mor var alltså gravid när hon träffade min pappa bara någon vecka efter att ni hade varit ihop. Ända fram till nu har min pappa trott att jag var hans dotter. Mamma har under hela tiden grunnat på om det kunde vara så, att jag inte var pappas genetiska dotter. Som min fysiska pappa är han till hundra procent en underbar pappa. Till slut kände mamma att hon måste veta vem som orsakade graviditeten, så hon tog mod till sig och berättade för oss vad som tryckte henne. Både pappa och jag ställde upp på att ta ett DNA-prov. Att detta var negativt gissar jag att du snabbt räknat ut, annars skulle jag ju inte stå här och nu. Alltså är du min genetiska pappa, så sug på det du! Hon brast ut i skratt, som var så smittande att han föll in i det. De var tydligen lika även på det sättet.

– Gode Gud, utbrister Peter! Det verkar ju helt sanslöst. Självklart tror jag på det du säger, fast även om det kom så att säga mycket överraskande, så är jag glad för det. Vilken känsla, att få en dotter till och som dessutom är lika gammal som min andra dotter! Kom, så jag får ge dig en välkomstkram! De höll om varandra länge, det kändes som att ta igen all tid de inte haft tillsammans.

Det pirrade i kroppen på honom när han skulle berätta detta för Bettan. Hon såg det positiva i att han hade valt henne vid det tillfället och någon otrohet hade det ju inte varit. Hon blev lika glad som han över det utökade släktskapet. Någon utökning av familjen blir det ju inte men båda hoppades kunna umgås med dottern och hennes familj framöver. Deras barn blev också glada över nyheten.

Peters ambition av självförverkligande gav till följd att han läste in spanska språket, som han mycket lägligt kan ha användning för på den här resan. Dessutom är han med i en hjälprörelse för statslösa romer. Så sent som månaden innan denna resa var han i Rumänien, för att för hjälprörelsen ta reda på vilket sätt deras hjälp skulle utformas. Kontakterna där var få och det var mycket svårt att få den hjälp man ville ha. De som inte var romer försvårade hjälpen till romer. Inte konstigt med det. I deras ögon var de själva förmer och varför skulle då romer få bättre än de.

Peter ordnade då med en inkluderande hjälpverksamhet. De startade ett kooperativ, där icke romer också erbjöds vara med men då på lika villkor. Ungefär två tredjedelar av icke romer nappade och de fick lova att acceptera varandra oavsett härkomst.

Verksamheten drog igång med att förstärka och förbättra bostäder, läs skjul, som var i ett bedrövligt skick. Byn var inte stor och på svenska översatt heter den Enslingen, vilket var passande, eftersom det var 4 mil till närmaste stad.

Hjälprörelsen, som heter ”Tillsammans är vi starka”, ordnade med två erfarna byggarbetsledare, som tillsammans med två långtradare med byggmateriel åkte ned till Enslingen i april 2012 för att starta upprustningen av husen. Där väntade flera arbetslag på dem och så var de igång. Finansieringen skedde tillsammans med flera andra hjälporganisationer. Nu har emellertid Peter överlämnat ansvaret till yngre aktiva och övergått till att njuta av pensionen tillsammans med Bettan.

Bettan har inte legat på latsidan hon heller. Hon har som många andra skrivit en matbok. Det skrivs ju lika många mat- och kokböcker som årets dagar. Hon har aldrig varit särskilt förtjust i att laga mat men hon har en fenomenal förmåga att hitta på och så får andra pröva hennes idéer. Hon har många väninnor som väldigt gärna vill hänga med, om det skulle bli så att boken blir populär. De får ju då sitt namn publicerat som medskrivare.

Det hände mycket under deras samarbete, ibland blev det briljanta recept och ibland mindre lyckade. Ingen av dem kommer att glömma felskrivningen i en mattidning om julens delikata saffrangifflar med russin och vaniljkräm. Det skall vara mycket smör till för att kompensera saffrantorrheten. Raderna om smör och socker glömdes bort och saltet blev en matsked (msk) när det skulle vara en tesked (tsk). Detta skulle inte ha hänt om någon hade korrekturläst receptet men damerna var för lata för det och utgivarna utgick från att det var kollat minst två gånger. Det hade ju gått så bra tidigare.

Det blev en fruktansvärd utskällning från insändare i tidskriften, med följden att Bettans matkrönika drogs in omgående. Hon tog det inte så hårt, för hon hade tröttnat på att ständigt hitta på nya recept och hade så smått funderat på hur hon skulle kunna dra sig ur. Det problemet löste sig alltså snabbt av sig själv och Bettan gav sig själv ett stort tack för sin vårdslöshet.

Bettan hade i ungdomen gått i målarskola och blev med tiden ganska så säker i akvarellmålning. Nu när matrecept inte längre var gångbart måste hon ersätta det med någon aktivitet, som hon kunde få väninnor och andra målarintresserade att tända på. Tänkt, sagt och snart var det igång. Lokal fanns tillgänglig, en lagerlokal på ett av Peters företag fanns av en händelse och med lite övertalning liksom över. Ja, visst var det lite konstruerat, eftersom Peter gärna såg att Bettan hade full sysselsättning. Att se henne lysa upp, när hon fick göra något meningsfullt, gav även honom tillfredsställelse. Verksamheten drog de igång hösten 2012.

Första året började med grundläggande utbildning i hur man bygger upp en bild och tekniken att spara ut, alltså det ofärgade på papperet och att måla i vått samt skuggorna, som skapade djupet i bilden med övningar, övningar och åter övningar. Andra året, vi är nu framme i september 2013, hade eleverna artat sig så bra att man hade en utställning, en vernissage i stadens konstmuseum. Det blev otroligt lyckat, 30 procent av tavlorna såldes, visserligen inte till skyhöga priser men ändå. Det blev en bekräftelse på Bettans förmåga att skapa något, en målargrupp som kallar sig Åsundengruppen. Den bestod av Bettan och några av hennes mest begåvade elever.

Det med ”gruppen” visade sig vara ett smart drag. Många drog paralleller mellan Åsundengruppen och den för länge sedan existerande Halmstadgruppen och fick därigenom en icke oväsentlig draghjälp. Köpare från när och fjärran började höra av sig, så det blev svårt hinna få fram nya konstverk. Självfallet bidrog bristen på konstverk att priserna trissades upp. Det blev en spiral uppåt.

Kapitel 12

Vid sidan om oss i bussen finns fler ”gamlingar”. Några är mol tysta och utan sidoblickar, vilka vi kan utesluta som möjliga sociala kontakter på bussen. Några har tjuvlyssnat på oss och blivit intresserade av vårt samtal med Peter och Bettan, vars engagemang tydligen har smittat av sig. Mest var det okontroversiella frågor, som teknisk utveckling. Det var ingen som lyfte fram politik och väl var det, när det finns så många avarter och att de flesta har skilda bakgrunder och uppväxtförhållanden.

Landskapet vi åker genom är ganska likt slättlandskapen Östergötland och Skåne i Sverige, bortsett från att stora böljande gröna vinodlingar blandas med små sädesfält. Här syns ingen boskap, så tydligen är det endast odlingsbygd. Bussen glider lugnt fram genom landskapet och den i och för sig upprepande utsikten, ack så vacker. Det blir lite monotont men hjärnan passar på att använda tiden för att tänka kreativt och memorerar allt det vackra för en regnig dag. De hade nästan somnat in, när de hörde ett hetsigt meningsutbyte mellan en passagerare och bussens värd, som säger med en irriterad röst:
– Nu har du ända sedan vi startade den här turen klagat på allt som går att klaga på. Hur kommer det sig att det är bara du som klagar. Hade du väntat dig en lyxkupé med uppassning och privat Air-conditioning och kanske även privat bussvärd. Nej, nu får du ge dig! Jag förmodar att din partner sedan länge är less på dig, så det är faktiskt dags att du lägger om din stil och ditt uppförande!

Det var ju ett långt anförande och resenären ifråga hade ju ingen chans att komma in och protestera, och när den kvinnliga värden väl tystnat, hade lusten att protestera också försvunnit. Peter tyckte han såg ett litet förnöjt flin hos reskamraten, som antagligen också tröttnat på ständiga klagomål från kompisen.

Både Peter och Bettan blev sömniga av det lugna suset av bussen, så de somnade och vaknade först när busschauffören varslade om de snart åker in i Bordeaux. Det fanns många flådiga hotell vid norra infarten men vårt bussbolag har tydligen en mer medioker inställning till hotellstandard och det hotellet vi skulle till, finns i södra änden av staden. Som sagts, det finns mycket fina byggnader och skulpturer i världsarvstadens centrala delar, så bussen körde långsamt fram för att vi skulle se så mycket som möjligt.

Hittills har det bara varit positiva reaktioner på resan och bussen men allt kan ju inte vara bra. Det varseblev vi vid framkomsten till vårt hotell. Det var en överdrift att kalla det för hotell. Förlåt, men det liknade mer ett gammalt ålderdomshem. Nästan alla passagerare såg ut som fågelholkar i ansiktet när de beskådade detta minne från förr, visserligen unikt på sitt sätt med utsmyckningar här och var på huset och en blandning av olika färger. Vi får kanske en förklaring när vi kommit in tänkte vi. Jo, chauffören läste från en broschyr, som vi inte hade sett tidigare, att hotellet från början hade varit samtida museum. Vi gissade rätt på tidigt 1900-tal.

Överraskningen åt det positiva kom när vi såg den otroligt vackra ”samtida” matsalen. Rummen hade moderna sängar men i övrigt fanns inredningen och charmen kvar från förr. Allt väl då? Ja nästan, för på kvällen fick en av gästerna nippran och hällde ut hela vinflaskan över brödfatet. Orsaken till hans lilla utbrott fick vi inte veta. Han bara gick sin väg och vi såg honom inte mer. En del skämtare ansåg det okej, som de sa, att vin och bröd går ju bra ihop. Kvällen avslutades med stilla valser och traktens kända fiolspelare stod för fiolerna. Det var inte förvånande att hela natten blev full av sömn, så djup att vi blev sena till morgonmålet.

Nästa anhalt är målet för vår resa, Malaga, som är en pärla bland resmål, kanske för dess fina förutsättningar för senhöstsemester. Det är varmt både i luften och vattnet och man kan njuta av nyskördade frukter.

Så det är bara att försöka koppla bort alla bekymmer och ta vara på möjligheterna. Enda problemet är att reservera stolarna på stranden. De är upptagna redan klockan sex. I hotellets lobby finns dock strandfiltar för hotellets gäster, tjocka tygstycken som låg i en hög. De var helt okej att ligga på.

Kapitel 13

Hotellet i Malaga är rättvist beskrivet i resebroschyren. Det är ett toppen-hotell. Frukosten är komplett, till och med vaktelägg ingår. Servitriserna kommer direkt när man kallar på dem och till maten ingår vin av bra kvalitet. Vad mer kan man begära? Kanske att kvällsaktiviteter inte finns i samma byggnad. När middagen är över måste man ta sig till grannhuset, där dansen håller på till klockan två på natten. Lokala musiker underhåller och står för dansmusiken. Karaoke är ett stående inslag i kvällsaktiviteterna och jag själv gjorde ett tappert försök att sjunga ”ol man river”. Ja, inte rev jag ner några stående ovationer men Siw var snäll och klappade i händerna men hon var ensam om det.

Att ligga på stranden hela dagen är inget för oss och vi bestämmer oss för att besöka de pittoreska kvarteren i gamla stadsdelen. Vi tar en taxi dit och söker upp ett utekafé, där vi beställer in två cappucino och kaféets starkvinspecial. Som tilltugg tar vi muffins med något okänt bär i. Det är gott.

Vi har en fin utsikt över den öppna platsen och vi kan studera människorna där utan att bli ifrågasatta för vårt intresse. Här är inte många turister. De flesta rör sig relativt långsamt och vi förstår att den här stadsdelen nog bebos av den äldre delen av befolkningen. De har väl kanske bott här i hela sitt liv och vill bo kvar tills de dör.

Plötsligt hör vi musik och röster. Ett relativt stort antal personer med clowner kommer in på den öppna platsen från en sidogata. Det är någon typ av festlighet tror vi men det visar sig att det är en förfest för ett bröllop. Man får ta seden dit man kommer sägs det, eller rättare sagt, man får ta till sig och njuta av den sed man har. Brudparet har blivit utklätt till clowner och skall väl symbolisera hur ett äktenskap kan antas bli.

Nu tar dansen vid och det leds av brudparet. Den är en spansk dans, eldig av bare den. De dansar böljande och erotiskt. Två kvinnor lösgör sig från gruppen och dansar fram till oss, där de nästan utför fruktbarhetsritualer. Vi klappar i händerna för att visa vår uppskattning och det stimulerar dem ytterligare. Efter några minuter svävar de dock iväg mot den övriga gruppen. Jag förstår inte hur de orkar. De måste ha legat i träning för det här länge.

Nu närmar sig ett par, en man och en kvinna i ca 50-årsåldern. De verkar ha siktet inställt på oss och vi undrar om det är så. Jo då, de kommer fram till oss, säger i en artig ton:
– God dag och hej, kan vi slå oss ned hos er och konversera om ditt och datt. Vi är ensamma ute på resan, så när vi vill ha sällskap, så söker vi det på det här sättet, är det okej?
– Javisst, välkomna till ett par också snacksaliga åldringar, säger jag och ler så snällt jag kan åstadkomma och fortsätter:
– Vi är visserligen på en charterbussresa men idag har vi valt att utforska stadsdelarna på egen hand. Kanske vi kan byta information, som kan vara till nytta för oss båda. Vi har börjat med att slappna av med vin och kaffe, så jag föreslår att ni också gör det!

Det gör de och snart är vinsmuttandet och pratet igång. I början var det triviala frågor som togs upp och det är väl vad man skall tala om på en semester men plötsligt gick det över i allvarligare frågor, som mer kan hänföras, i varje fall i mina öron, till extrema politiska ställningstaganden, som massinvandring av muslimer till Sverige och med våldtäkter och skjutningar som följd. Jag blev förvånad, eftersom jag anser att sådana frågor och uppfattningar inte hör hemma i civiliserat samtal. Vad dessa människor omfattade för politisk åskådning kan jag bara gissa men jag gillade definitivt inte tanken och den otrevliga konversationen, så jag avbryter dem:
– Kan det inte vara så att man kan se händelser och förhållanden ur olika perspektiv, så man får in olika syn på livsfrågor. Ett exempel är att ålderskurvan i Sverige ger rysningar, hur allt färre i arbetande ålder skall försörja gamlingarna. Våra invandrare kommer att rädda oss ur den knipan.

De satt tysta ens stund och så berättar mannen att de var påverkade av en händelse för ett tag sedan. De hade blivit lurade av några utlänningar, som skulle asfaltera deras uppfart. Asfalteringen blev mycket dyrare än de sagt från början och den hade heller inte utförts på ett proffsigt sätt enligt branschreglerna. Jag, som först hade känt av en dålig stämning, kunde konstatera att risken nu var över.

Det kändes bättre och upplösningen kom från ett oväntat håll. Ett par från det glada förbröllopsfirandet lösgjorde sig från gruppen och den manlige tog tag i kvinnan mitt emot oss och svängde ut henne i en dansvirvel. Likaså gjorde flickan med mannen. När de kom tillbaka, så skrattade de så de nästan kiknade och svetten hade klistrat fast hennes tunna linne på kroppen, vilket gjorde henne mer sympatisk, mer mänsklig om jag får säga. Det var varmt, närmare 30 grader i skuggan.

Efter det kom vi över på mer neutrala samtalsämnen. Vi kom att prata om våra ambitioner och framtidsplaner när vi var unga. Jag kände att jag hade värmt upp mig och bekände:
– När jag var ung, så där arton år, så kände jag för att bli skådespelare och det borde jag fullföljt. Jag var nämligen tillsammans med ett teatergäng med min kamrats pappa som regissör och producent men eftersom de var fulltaliga och ansåg sig oumbärliga, så frågade ingen mig. Och jag var för blyg för att propsa på att vara med. Möjligen hade jag för lite tro på mig själv.
De stirrade på mig en kort stund och sedan sa kvinnan:
– Om du var så angelägen om att blir skådis, så skulle du inte gett dig utan istället tjatat på din kompis farsa tills han hade gett upp och tagit med dig. Ta lärdom av detta! Att tro på sig själv kan förverkliga drömmar. Så jag tror inte att du var så tänd som du säger. Annars skulle du ha tjatat på dig själv tills du gjort det.

Visst måste det ha varit så och jag svarar ärligt
– Ja, du har nog rätt men nu är det i alla fall försent.
– Är det, säger hon och fortsätter, är det verkligen det? Så länge du lever och är frisk och har drömmarna kvar, så har du chansen att förverkliga dem.

Jag inser att hon har rätt även här och småler lite åt tanken att jag kanske skulle undersöka möjligheten att få pröva på. Det finns ju studieförbund, där man utbildar och har cirklar för de som vill bli skådisar och får vara med om att sätta upp pjäser. Jag hade ju också funderat på att bli teleingenjör och kompletteringsläste därför på Hermods för det. Lättjan, eller var det åsynen av den mastiga engelska grammatikboken, som gjorde att jag fortsatte på handelslinjen och så småningom fick jobb som mäklare.

Detta var lite deprimerande för mitt ego, denna beskrivning av tillkortakommanden. Jag har dock inte förlorat tron på mig själv. Det sägs ju att man uppnår det man förtjänar att uppnå, så jag får väl skärpa mig, så jag börjar förtjäna mer.

Tillbaka på hotellet fick vi veta att det planerades en utflykt till en by på det märkliga berget Utimar. Berget lär ha bildats på ett märkligt sätt, enligt en sägen, får jag lägga till. En lokal eruption skall ha skjutit upp en stycke jord och sten, drygt två km i radie, vid födelsen nog så glödande. Det finns en liknande bildning i Sverige, faktiskt alldeles utanför Norrköping vid Gårdesjö, Iversberget, som har liknande förutsättningar. Från omkringliggande terräng kom passande frön eller så blev de anpassade till den nya miljön.

Här har vi alltså utgångsläget och vi är nog ett femtontal ivriga och nyfikna stenletare, för det är det vi siktar på, att finna någon vacker sten, helst en värdefull bland grus och stenar. Ja, det är ganska så mörk grusjord, som blandats med senare årtusendens murknande, så det såg gråbruntsvart på bergets kanter. Det var där vi skulle göra de stora fynden. På själva hjässan av berget var det en underbar blomsteräng, som för tankarna till Sound of Music.

Det var inte underbart för skorna. Ingen hade räknat med att den brungrå jorden skulle missfärga skorna så grymt. Antagligen var det ett färgämne i jorden. Det var nästan omöjligt att få bort, i varje fall med vatten och tvål. Så det behövdes dyrbara fynd för att kompensera kostnaden för skoförstörelsen.

I Sverige har vi allemansrätten, så vi är vana vid att vi får vara var vi vill i naturen. Här måste markägaren tillåta vistelsen och det har de gjort i överenskommelse med vårt hotell, annars skulle inte den här stenletarutflykten kunnat äga rum. Ingen av deltagarna hyste något större hopp om att kunna hitta något värdefullt.

De hade delat upp sig i små grupper. Några struntade i letningen och ägnade sig istället åt kaffe och vindrickande, i och för sig ett förträffligt val enligt mig. Plötsligt hör vi rop, ja mer ett skrik, som kommer från vårt tidigare sällskap på bussen, alltså paret i 65-årsåldern, mannen skriker ut:
– Jag har hittat en liten sten med, vad jag tror är en smaragd. Kan jag slå sönder den för att få den fri?
– Stopp, knacka den inte utan överlåt det på någon som kan detta, säger jag åt honom och får stopp på eventuell felbehandling av fyndet.

Det är inte slut med detta för nu ropar en kvinna att hon också hittat en halv decimeter lång sten med gröna anhopningar, som liknar smaragd. Det kan vara ett annat mineral, men liknar grön beryll. Den gröna beryllen har inte så många inneslutningar som vanadin-smaragden, som är lite ljusare grön och får färgen av ämnet vanadin, så den är vackrare.

Så småningom drar sällskapet iväg mot hotellet. Vid ankomsten möts de av ortens lokala journalister, som tydligen har blivit uppringda av den personal från hotellet, som var med på utflykten. De ser noga på fynden och försöker se kunniga ut men det viktigaste är nog inte sanningen om fynden utan mer att få till en story i morgondagens tidning. Det lyckades de bra med, för nästa dag fanns det så mycket människor samtidigt på berget Utimar, som det aldrig tidigare varit under en dag. Jag hörde inte talas om att någon mer hade gjort något fynd. Det har de inte gjort på Iversberget i Gårdesjö heller.

Kapitel 14

Hotellet har åtagit sig att för bussbolaget räkning ordna utflykter och gårdagen var så lyckad att det gav mersmak, förutom jobbet att göra rent skorna. Många åker ju hit för att bada och sola och därför ordnar hotellet med att de kommer till trevliga badplatser. De hyr en fiskare, som nu på sommaren inte har så god fiskelycka. Han tar med hotellgäster till närbelägna öar, några av dem helt för sig själva med tillgång till lämplig strand för naturister, icke att blandas ihop med nudister, som helst vill vara nakna jämt medan naturister ser mer till läget.

Idag är en sådan dag och vi är nog cirka 25 deltagare på utflykten, som skall segla till en liten ö med två stränder, där de som vill vara naturister kan vara på den norra delen och de mer pryda på södra delen, så vi har gott om plats.

Vi väljer naturismen och det gör ytterligare 20 av gruppen. Ön är cirka 1 km lång och 500 m bred, så vi har gott om utrymme, Vi slipper att ligga på varandra. Sanden är nästan kritvit men tyvärr så finns det sandflugor, som nog kan vara nog så irriterande. Himlen färgar havet och vågor i en underbar blågrön nyans och jag fotograferar hej vilt ur olika vinklar och får då en stor skugg- och färgvariation i bilderna. Jag undviker att fotografera människor för att inte störa dem i sin naturistiska miljö.

Peter och Bettan har tagit till sig badseden och vi slår oss ner hos dem för att diskutera världsgåtorna, varav en är, varför tiden går så fort när man har trevligt. För trevligt har vi. Vid frukosten på hotellet fick vi med ett fikapaket med ost och skinkmackor samt lite frukt, som vi skulle ha på stranden. Sådant smakar alltid bra i rätt miljö. Tyvärr, så finns det inte mycket till solskydd, så efter att ha fikat, sätter vi oss under några palmliknande träd i skogsbrynet ovanför stranden för att inte lysa som röda rosor framåt kvällen. Det var inte alla som var så mogna i tankarna men det är ju deras problem. De hade väl inte brytt sig om vi hade påpekat det som borde var självklart. De är ju dessutom vuxna människor.

Det fanns lekverktyg i form av Bowl för vuxna och racket för de yngre, så solen fick tillfälle att bryna runt om. Konstaterade också att 65-åringarna denna dag var lika viga som 45-åringarna. Bettan var på bettet kan man säga.

Uppiggande händelse för oss andra var att några småpojkar, kanske var de 12-13 år gamla, som tyckte det var toppenroligt att smyga fram till paren, som låg där näck och sno med sig deras nedre klädpersedlar, vilka de lade under en buske i skogsbrynet. Det blev ett helsikes liv på dem som drabbades. Hur skulle de ta sig tillbaka till hotellet från hamnen? Det fanns ju badhanddukar de kunde vira runt sig men ändå. De svor så det osade men de visste ju inte vilka som hade gjort det. Till slut förbarmade sig pojkarna över dem och sa åt dem att de hade sett kläder vid skogen och pekade ut var. De blev givetvis misstänkta för att ha samröre med ofoget men något bevis för deras skuld fanns ju inte.

Hemfärden till hotellet gick bra men hur det gick för dem som såg ut som kräftor i ansiktet är höljt i dunkel. Jag såg dem i varje fall inte vid middagen.

Nästa dag var det ingen planerad utflykt, så vi fick hitta på något själva och Bettan förslog att vi skulle ta oss till Ronda tjurfäktningsarena, som ligger cirka 10 mil väster om Malaga. Hon hade via film blivit begeistrad av de stiliga matadorerna. Det måste vara häftigt att se dem live, sa hon, och vi andra, fyra par, hängde på.

Det gick direktbussar dit och färden dit var nog häftigare än tjurfäktningen. Slutet av färden gick i en djup klyfta och på vissa ställen slöt jag ögonen för att inte gripas av panik. Häftiga Norgeresor har jag gjort men det här tog priset. Utsikten var magnifik, korviga jättehöga bergssidor på sidan av en dal så skön.

Som vanligt, enligt biljettförsäljaren, är det massor av folk på läktarna runt arenan men den var stor och läktarna med, så plats fick vi, tyvärr alldeles för nära planket. Föreställningen börjar med att de släpper in några svagare och yngre tjurar, för att lärjungarna bland matadorerna skall öva sig på dem. Det går ut på att försöka få dem arga genom att sticka dem i nacken. Dock inte så farliga stick utan mest för att få upp humöret på dem.

Efter en ganska så tråkig inledning släpper de in en betydligt maffigare tjur och in på arenan kommer då också den stora matadoren, som elegant manövrerar tjuren i storlek XXL med ett stort tygstycke, röd till färgen. Som hjälp har matadoren, som med sina pilliknade knivar sticker tjuren i nacken, så han skall böja ner huvudet och bli svagare. Jag tycker att oddsen är orättvisa, för tjuren har ju inga små svärd han kan sticka picadorerna med. Hornen sitter lågt och med huvudet nere har han säkert ont också och ser bara rakt fram på matadorens tygstycke.

Idag hade matadoren oflyt. Antingen var det oskicklighet eller också var ouppmärksamhet. Julius, som matadoren heter, hade haft ett våldsamt gräl med sin hustru på förmiddagen, strax innan han skulle iväg till arenan. Hon hade beskyllt honom för att kurtisera en annan dam, vilket inte var så ovanligt. Matadorerna blir ju ofta hjältar, vilket de givetvis trivs med men det finns gränser, som inte bör överskridas, vilket det tydligen gjort i detta fall.

Dessutom lyckades inte picadorerna göra sitt jobb så bra idag, så tjuren var farligare än väntat. Det blev tjuren som jagade matadoren, som fick rädda sig genom att kasta sig över sidoplanket. En nesa, som gjorde att vi inte såg mera av den matadoren under föreställningen. Man bör ha med sig hörselskydd, för trots misslyckanden tjöt publiken av hänförelse. Över vad förstod jag inte.
– Döda honom, döda honom, lät det unisont och okänsligt, och någon utländsk turist undslapp sig
– Get him killed, don’t spare his life!

Det är ju misshandel det handlar om och som sagt även ojusthet. Det vände sig i min mage.

Okej, så har vi sett det och behållningen var inte i min smak, inte heller Siws, vi är väl för veka. När vi återvänt till hotellet och fått vår eftermiddagsfika, min favorit cappucino och chokladflarn, så sökte vi åter igen upp den gamla stadsdelen med de små pittoreska butikerna.

Vi var i första hand ute efter smycken och små träskulpturer. Vi fann en sådan med även specialiteten bärnsten. Hur kollar man att det är äkta bärnsten. Jo, det vet jag. Eftersom jag själv har bearbetat bärnsten, så vet jag hur man formar den, hur man polerar den och har man bra kvalitet och det inte är många sprickor, då har man riktig tur. Kanske det finns en insekt inuti, då är den ännu värdefullare.

Jag fann en sådan med ovanlig klarhet men den verkade okej i övrigt men jag ville kolla dess äkthet och frågade om det gick för sig och det gick det givetvis inte. OBS! Jag sade inte hur jag skulle kolla, så bara att fråga om att kolla var ett enkelt sätt att få svar på frågan.

Man kan sticka med en brännhet nål på något undanskymt ställe, om man är försiktig, till exempel vid metallfästen. Är den falsk, så luktar det illa. Ett skonsammare sätt är att i ett glas vatten blanda i två matskedar salt, vilket gör att bärnstenen flyter upp. Vattnets täthet är då större än bärnstenens. En plast flyter skapligt utan salt. Ett annat sätt är att droppa eter på den, som man torkar bort snabbt för att inte förstöra bärnstenen. En plast börjar bubbla. Om du gnider en bärnsten mot ärmen, så blir den laddad.

Misstanken att de var falska grundades också på att de var så klara. Annars såg de mycket vackra ut och stora var de men vetskapen om oäkta skulle ju sänka priset med minst 90 % och det skulle nog inte säljaren gå med på. Vår säljare skilde sig inte från normen, så vi sökte upp en annan butik. Den butiken var mindre lyxig men desto mer förtroendegivare. Ägaren själv föreslog några tester och bara det ingav för oss ett tillfredställande mått av ärlighet. Siw blev lycklig ägare till ett vackert smycke, som gjorde ett stort hål i min plånbok och vår nuvarande och framtida lycka fick en skjuts i rätt riktning.

Utanför butiken hördes oväsen. Några medelålders kvinnor hade haft dålig koll på sina handväskor, som tråkigt nog hade blivit vittrade på plånböckerna. De hade märkt vilka som gjort det och sprang efter dem. Dessa vände hastigt och sprang åt vårt håll. Jag fattade situationen snabbt. När de skulle passera oss såg de inte mitt hastigt utkastade ben och en av dem stöp med hakan före i asfalten. Blodet forsade och det såg förskräckligt illa ut. Hakan läker ju men följderna av deras brottsliga handling blir säkert mer kännbar, eftersom lagens väktare befann sig i närheten och kunde ingripa på plats i rättan tid.

Middagen är serverad när vi kommer tillbaka. Vi är alltså framme vid resans sista kväll på Malaga. Vi har fått ut mycket av resan. Om man åker hit för solbrännan kan man bränna sig på flera sätt. Vi har varit tunnklädda på utflykterna, så solbränna har vi fått tillräckligt av men av salta bad kan man aldrig få nog av, så de senaste dagarna har vi legat på stranden och bara slappat. Temperaturen har varit lagom, eftersom solen hade tagit en lång paus. På kvällarna har vi tagit för vana att ligga på stranden med ett gott vitt vin tillgängligt. Mellan turerna till stranden har vi utforskat stadens gränder. När man väl har varseblivit motiven i staden är det ingen hejd på fotograferandet. Jag är nörd på det området.

Mitt ivriga fotande på stranden med stativ fick många unga flickor att tro att jag var talangscout, så det var fullt med unga vackra flickor, som insisterade på att jag skulle föreviga dem och jag ställde mer än gärna upp på de kraven. Jag fick också löften om att få ge bildbyråer bilder av dem.

Siw och jag avnjuter var sin cappucino tillsammans med god konjak när jag hör en röst som tillhör min nye vän Peter. Han och hans Bettan slår sig ner hos oss och Peter frågar mig med låg röst men aningen exalterad och förväntansfull:
– Jag har av portiern fått höra att ägarna till hotellet tänker sälja och att det är bråttom, för de tänker pensionera sig och flytta till sina barn i USA. Det har slagit mig att det vore ett utmärkt sätt att bli stimulerad vid vår lagom höga ålder att sköta ett sådant här hotell och både utveckla det och få lagom bekymmer att ta hand om. Du är ju i den ålder då man är som högst i karriären. Kanske du skall utmana ödet och bli egen företagare i hotellbranschen!

Eftersom Bettan och jag bara är 18 år äldre och försörjda av pensionen, så tar vi ju inga risker utöver insatt kapital. Som mäklare har du ju möjlighet och kunskap att göra en företagsekonomisk analys och det behöver ju inte vara ett livstidsåtagande.

Detta kom som en överraskning, eftersom jag aldrig haft en tanke i den här riktningen. Några betänkligheter vad gäller skötseln har jag inte, eftersom hotellets anställda kommer att vara kvar. Problemet kommer i så fall vara hur mycket av tiden vi behöver vara i Malaga och den bedömningen blir att vi sporadiskt kommer att tillbringa tiden i Malaga en tredjedel av årets dagar. Nej, det är ingen bra idé. Bara resorna mellan Borås och Malaga titt som tätt blir ganska jobbiga, så jag svarade:
– Du får det att låta trevligt men har du tänkt på att det i längden blir ganska så jobbigt och man blir väldigt låst. Då är det mer lockande att öppna en pub i Borås, lik sådana som finns i London med lite jippo varje kväll. Vad säger du om det?
– Jag håller med, säger Peter lugnt, det är nog ett bättre förslag men det innebär ju att du får sluta på mäklarfirman, eller hur?
– Jo, och jag har faktiskt kollat runt lite och då främst läget, eftersom jag en längre tid haft puben i tankarna. De bästa lägena är ju kring stora torget och mitt förslag är en källarlokal på stora eller lilla kyrkogatan. Du känner ju inte till Borås, som jag gör men vi kan väl ta en tur en kväll och kolla om känslan och miljön är den rätta. Är det okej?
– Topp, svarar Peter, och gör en high five och sträcker därefter fram handen för att riktigt understryka att de är inne på samma linje.
– Bäst är nog också att Bettan och jag flyttar till Borås i så fall, så innan du slutar på mäklarfirman måste du fixa en bra boende för oss i Borås.

Kapitel 15

Hemresan nästa dag förlöpte utan problem och det första jag gjorde på jobbet var att kolla upp vad jag kan erbjuda Bettan och Peter för boende. Turligt nog fanns det en villa i Hestra till salu och jag e-postade uppgifter om detta till Peter. Visningen av villan är redan i morgon, så det blir snabba ryck för Peter och Bettan.

Nästa steg är att ta reda på vilka fastighetsbolag som förvaltar husen mellan Stora Kyrkogatan och Torggatan och som har lokaler passande en pub. Jag ringde alla och frågade om det lokala utbudet och fick två förslag att titta på, alla belägna i källarplan. Ett av dem var en före detta föreningslokal med tillhörande kök, vilket verkade intressant. Vi bestämde en tid för syning av lokalen.

Det är ju inte bara att lokalen skall vara lättillgänglig, som är viktigt utan också vilken aktivitet som skall bedrivas i lokalen för att den skall bli populär. Ståuppkomik, musik och sång av lokala förmågor är en bra början. Självklart skall gästerna kunna medverka i underhållningen. Ja, så hade vi tänkt oss konceptet. Så snart lokalen är hyrd kommer vi att undersöka förutsättningarna för underhållning jämsides med upprustningen av lokalen.

Peter påstår att han har fina kontakter i underhållsbranschen och får uppdraget att knyta de kontakter han finner intressanta.

Det visar sig att ”föreningslokalen” är perfekt och att vi omgående får tillgång till den för anpassning till vår planerade verksamhet. Det blir alltså en febril aktivitet för oss alla inblandade, Peter och Bettan, min fru och jag själv. Siw hade redan skissat på såväl inredning som pubmenyer. Återstår alltså underhållning, som alltså även skall inkludera gästerna i traditionell pub-anda. Öppningsdag är bestämd till fredag om tre veckor, klockan 15.00. Som traditionellt för många pubar kör vi redan första dagen med afterwork-meny mellan 17.30 till 19.00, alltså till halva priset. Ölen är dock inte nedsatt och den utgör en stor del av pubens försörjning.

Peter har lyckats knyta lokala förmågor med gitarr och bra sångröster till just fredagskvällarna. Övriga dagar är det gästerna som underhåller med eller utan karaoke. Det går bra för verksamheten. Konceptet håller och vi har fullt nästan varje kväll och skapligt även på eftermiddagarna och då främst när After Works startar.

Allt är alltså bra, så bra att det bara inte får vara så i livet ibland. Siw har inte mått så bra, faktiskt rätt så krasslig ända sedan vi öppnade puben. 3 månader efter öppningen anförtror hon mig att hon fått besked från sin läkare att hon har en aggressiv cancer i bukspottkörteln, vilket normalt är lika med en dödsdom och jag, liksom hon har svårt ta in det. Jag börjar gråta hejdlöst och Siw kramar mig hårt. Vi vet att vi inte är de enda som drabbats av denna hemskhet men det hjälper ju inte oss.

Tiden går nu fort, alltför fort. Det praktiska är inte några bekymmer utan vi kan ägna tid åt att bry oss om varandra. Vi åker till platsen vi träffades och minns tillsammans alla fina stunder vi haft. Vi har ju haft glädjen att få två underbara barn och de kommer ju att leva vidare och vara ett bevis på vår kärlek.

Det ansågs inte meningsfullt att operera Siw och hon fick smärtstillande medicin. Hon ville inte dö på sjukhuset. Efter drygt 3 månader somnar hon in för alltid i vårt hem, i kretsen av mig och barnen.

Tiden närmast härefter förflyter som i en dimma och jag hade ingen ork att företa mig något utöver hushållsbestyren. Som tur är barnen ett stort stöd. Utan dem hade jag inte orkat vidare. Det är inte längre samma glädje att driva en pub och jag börjat fundera över hur jag skall forma mitt liv framöver. Jag har inte glömt tidsresan jag gjorde, vilket inkluderar den kärlek jag upplevde där. Kan jag återvända dit? Det måste ha varit en dröm, eller? Min sorg gör att jag kan inte kan bli fri från tanken att jag kanske har ett liv fortfarande i en annan dimension. Det märkliga var ju att tiden hade stannat på det första stället, alltså det som var verklighet, innan allt började hända.

Klockan är 13.30 och de flesta lunchgästerna har lämnat puben, så jag kan nog ta mig lite ledigt. Jag tänker göra ett försök med samma förutsättning som förra gången. Jag går alltså till restaurangen La Copita på Allégatan. Den finns kvar men med viss förvåning konstaterar jag att de har renoverat och möblerat om invändigt. Bordet, som jag satt vid förra gången, finns inte på den gamla platsen och jag blir förvirrad. Vid ena väggen står det ett bord som påminner om det förra bordet, så jag slår mig ner där och beställer in en öl. Nu är det bara att vänta och vänta på att något skall hända.

Jag ser mig omkring och ser att det är ovanligt många äldre gäster. De pratar inte med varandra men ändå verkar det som om de har något gemensamt. Eftersom det inte händer något med mig ännu, så tilltalar jag en äldre dam, som sitter vid bordet närmast mig.

– Hej, jag heter Bertil! De har tydligen byggt om lite invändigt och det har tydligen skett fort. Jag blev lite konfunderad, eftersom jag hade en upplevelse här förra gången men nu har de inte borden ordnade på samma plats.

– Hej själv! Jag heter Irma, säger den äldre damen. Vad hade du för upplevelse? Det verkar som om alla äldre, som sitter vid de här borden, också haft någon form av upplevelse, inklusive mig själv. Jag upplevde att jag var förflyttad bakåt i tiden och kom så småningom tillbaka men här har jag inget värdigt liv, så jag hoppas att jag kan få komma tillbaka till förra tiden. Det har hänt för någon att det inträffat två gånger men vi kan inte komma på vad som utlöser det hela.

Jag förstår nu att denna restaurang är en station för transport i tiden men, som damen sade, vad är det som utlöser tidförflyttningen? Klockan har hunnit bli 14.30 och jag känner att jag bör återvända till puben och gör så. Bertil frågade var jag varit och jag svarade ärligt på det. Han ruskade på huvudet och ansåg väl att jag i min sorg inbillade mig att osannolika händelser skulle inträffa.

Den kvällen låg jag vaken länge och funderade på vad som kan utlösa tidsförflyttningen. Tidpunkten är en möjlig orsak och placeringen en annan och kanske en kombination av de båda. Kan jag få personalen att flytta ett bord och en stol till den position jag hade förra gången. Tidpunkten ordnar jag själv.

Har jag tänkt igenom detta tillräckligt? Om jag lyckas med att förflytta mig till den andra verkligheten bör jag räkna med att stanna kvar där. När jag kommer till tiden efter 2011 är jag ju ikapp mitt nuvarande liv och går jag förbi det, så blir det ju en resa tillbaka till 2011. Allt börjar snurra, det blir nästan för mycket att ta in. Det förutsätter ju att restaurangen finns kvar och att mina antaganden stämmer.

Lite förvirrande är att jag förra gången vaknade upp på bänken vid Hötorget. Är det så att man bara får vara en viss tid i nya verkligheten, tillbaka i tiden alltså, eftersom återkomsten till denna verklighet skedde från en fåtölj i Lenas vardagsrum. Jag chansar ändå på att portalen är i hörnet på restaurang La Copita.

Jag går till La Copita för att fråga om jag, för att uppleva en viss miljö när jag äter, kunde få ett bord flyttat till hörnet. Med förvåning konstaterade jag att det nu finns ett bord i hörnet. Tydligen har någon annan i samma avsikt och tankar bett personalen om detta. Okej, klockan är nu 11, så jag går ut på sta’n och strögar fram till fem tolv. Prick klockan tolv går jag in restaurangen för att sätta mig vid bordet. Vid bordet sitter det då redan den äldre damen, som jag talade med tidigare. Tydligen har vi en del gemensamt.

– Får jag göra dig sällskap, säger jag och fortsätter, Har jag fel, när jag tror att du hoppas förflytta dig till en annan tid. Är det du som har fått personalen att sätta tillbaka bordet, där det tidigare stod?

– Nej, det är inte jag som fått bordet flyttat men var så god att slå dig ner. Jag har inget emot sällskap. Jo, det var två män som önskade få det flyttat av någon orsak. Eftersom du frågar, så kan jag berätta att det för några månader sedan faktiskt hände något underligt här vid bordet. Jag svimmade av och drömde att jag var på en främmande plats med människor omkring mig med lite äldre stil på kläderna. De undrade hur jag mådde. Bara någon minut därefter vaknade jag till här. Har du upplevt något liknande här?

Jag berättade för henne att jag blev kvar en längre tid tillbaka i tiden och att det, förutom var vissa förändringar i verkligheten, hände en hel del under den tiden och att jag nu hoppades få återvända dit. Därefter gick jag till bardisken och fyllde på dagens lunch och en god ipa-öl.

Jag hade precis hunnit fylla glaset med öl när dimslöjorna kom och suddade ut omgivningen. Det hördes ett susande ljud, som övergick i biltrafikljud och mopedknatter. Dimmorna försvann och jag kände igen platsen jag hamnat i. Det var exakt samma bänk vid Hötorget, som tidigare, så tidsportalen var tydligen knuten till bordet och bänken. Att återvändandet inte var samma kan ju hänga samman med att längden på vistelsen avgörs på annat sätt och kan inträffa var som helst. Men hur kan man påverka längden på vistelsen? Förmodligen kan man inte det, bara hoppas.

Jag vet ju var Lena bor, där jag förflyttades tillbaka till framtiden, när jag satt i fåtöljen. Hur mycket av den tidens upplevelser finns kvar? Kanske man får börja på nytt, söka upp min far och mor, kanske har ett annat jobb och utbildning. Svaret kan jag ju bara få om jag söker upp Lena, så jag går mot Norrby och hennes hus. Det tar inte många minuter. När jag ringer på hos Lena öppnar hon med ett förvånat uttryck i ansiktet.

– Vart tog du vägen? Jag blev förvånad när jag kom in i vardagsrummet och du var borta.

Oj, vad det kändes bra. Då kanske allt fortsätter, som det slutade i fåtöljen i Lenas vardagsrum.

– Jag kände mig lite dåsig, förklarar jag, så jag tog en liten promenad runt kvarteret men nu är jag i form igen, säger jag och hon tycker väl inte att det är något underligt med det.

Jag går in vardagsrummet och slår mig ner i fåtöljen. Jag får en otäck känsla, tänk om samma händelse som förra gången inträffar, som när jag försvann tillbaka till framtiden. Inget händer dock nu, som tur är. Förresten, så vet jag ju nu hur jag skall återvända tillbaka hit, ifall det skulle inträffa att jag kommer tillbaka till 2011. Lena kommer in rummet och säger att Vanda hört av sig och är på gång. Tio minuter senare ringer det på dörren. Jag förstår att det är Vanda som kommer och reser mig ur fåtöljen och går ut i hallen. Lena öppnar och jag ser Vanda stå där precis som jag kommer ihåg henne. För Vanda har ju tiden stått stilla medan det för mig har hänt en hel del, både fina upplevelser och tragiska.

De, som upplevt förälskelser, vet att bröstet värker av längtan till den kära. Jag ville säga något fint, något djupt jag känner och som inte låter klyschigt, så jag säger, ingenting, just det, ingenting. Istället går jag fram till henne och tar hennes hand, för att i nästa ögonblick omfamna henne och trycka henne hårt mot mig. Det värker fortfarande i bröstet, och kanske än mer men nu av lycka.